— Och den där stora svarta katten till vänster?
— Det är mäster Jacques Charmolue, kunglig prokurator i kyrkliga angelägenheter, jämte herrarna i domkapitlet.
— Nåväl, min herre, sade Gringoire, och vad har alla dessa goda herrar för sig?
— De rannsakar någon.
— Vem rannsakar de? Jag kan inte se någon fånge.
— Det är en kvinna, min herre. Ni kan inte se henne. Hon står med ryggen vänd mot oss, och åskådarna skymmer henne. Titta, där är hon mitt ibland alla pikenerarna.
— Vem är denna kvinna? frågade Gringoire. Känner ni till hennes namn?
— Nej, jag kom nyss. Jag förmodar emellertid, att det är fråga om något slags trolldom, eftersom konsistoriemedlemmar är närvarande.
Nu blev de båda talande nedtystade av de övriga kringstående. Ett ytterst viktigt vittnesmål skulle just avläggas.
— Mina nådiga herrar, sade från mitten av rummet en gammal kvinna, vars ansikte var till den grad begravt under hennes kläder, att man hade kunnat taga henne för ett vandrande trasbylte, det är så sant, som det är sagt att jag är la Falourdel, som i fyrtio år bott vid Pont Saint-Michel och ordentligt betalat mina hyror och utskylder. Numera en gammal gumma, men en gång i tiden en söt flicka, mina nådiga herrar! För några dagar sedan sade någon till mig: ”Spinn inte så mycket om kvällarna, la Falourdel, ty djävulen tycker om att kamma ut sländan åt gamla kvinnor med sina horn. Säkert är, att spökmunken som i fjol höll till omkring Temple, numera strövar omkring i la Cité. Tag er i akt, Falourdel, att han inte kommer och knackar på er dörr.” En kväll, då jag som bäst sitter och spinner, knackar någon på min dörr. ”Vem är det?” säger jag. Någon svär. Jag öppnar dörren. Två män kommer in. En svartklädd man och en vacker officer. Av den svartklädde mannen kunde man inte se något mer än ögonen, två eldkol. Allt det övriga var kappa och hatt. Och så säger de till mig: ”Den heliga Martas rum.” Det är mitt vindsrum, mina nådiga herrar, mitt bästa rum. De ger mig en écu. Jag låser in écun | min kista och säger: ”Det här blir bra till kött i morgon.” Vi går uppför trappan. När vi är däruppe, försvinner den svartklädde, medan jag vänder ryggen till. Det gör mig en smula häpen. Officeren, som var vacker som en fin herre, följde med mig ned igen. Han lämnar huset. Efter ungefär så lång tid som det tar att spinna en fjärdedels docka, kommer han tillbaka med en söt ung flicka, en riktig skönhet, som skulle ha lyst som en sol, om hon hade varit klädd ordentligt. Hon hade med sig en get, en stor bock, svart eller vit, jag kommer inte ihåg vilketdera. Det ger mig åtskilligt att tänka på. Flickan, den saken angår inte mig, men geten! Jag tycker inte om sådana där djur med sina skägg och sina horn,
