det påminner så mycket om en karl. Förresten har det en bismak av häxsabbat. Jag sade emellertid ingenting. Jag hade fått écun. Det är inte mer än rätt och billigt, förstår ni, herr domare. Jag för kaptenen och flickan uppför trappan och in i rummet och lämnar dem ensamma, det vill säga tillsammans med geten. Jag går ned igen och börjar åter spinna. Jag måste tala om, att huset har en bottenvåning och en övre våning. Det vetter med baksidan mot floden liksom de andra husen på bron, och fönstret därnere och det däruppe vetter också mot floden. Nåväl, såsom jag sade, återvände jag till min spinnrock. Jag vet inte hur det kom sig, men jag började tänka på spökmunken; kanske det berodde på att geten kommit mig att tänka på den, och så därför att den unga flickan var ganska besynnerligt utstyrd. Helt plötsligt får jag höra ett skri däruppifrån och någonting slår med en duns i golvet och fönstret öppnas. Jag springer fram till mitt fönster, som ligger alldeles under, och alldeles framför mina ögon flyger en svart skepnad och slår ned i vattnet. Det var ett spöke, klätt som präst. Det var månsken, jag såg det tydligt. Det simmade i riktning mot la Cité. Darrande av förfäran, ropade jag på vakten. Herrarna vid stadsvakten kom in, och som de var litet upprymda och inte visste vad som stod på, började de först slå mig. Så förklarade jag saken för dem, vi går upp för trappan, och vad finner vi? Mitt stackars rum nedstänkt med blod, kaptenen raklång på golvet med en dolk i halsen, flickan låtsande vara död och geten utom sig av förfäran. ”Det här var en trevlig historia”, säger jag. ”Nu blir jag tvungen att skura golvet fjorton dagar i rad och ännu längre. Det måste skrapas. Det blir ett förfärligt arbete”, säger jag. De bär bort officere, den stackars unge mannen, och flickan med, vars klädsel var alldeles i oordning. Men vänta litet. Det värsta av allt är, att när jag dagen därpå kommer fram till kistan för att taga min écu och gå och köpa kött för den, finner jag i dess ställe ett vissnat blad.
Den gamla kvinnan tystnade. Ett mummel av förfäran drog genom skaran av åhörare.
— Det där spöket, den där bocken, allt det där luktar trolldom på långt håll, sade en av Gringoires grannar.
— Och det vissnade bladet! tillade en annan.
— Det ges intet tvivel, fortsatte en tredje, om att någon trollpacka ingått förbund med spökmunken för att plundra officerare.
Det var inte långt ifrån, att Gringoire själv funnit denna förskräckliga förklaring sannolik.
— Kvinna Falourdel, sade presidenten i majestätisk ton, har ni ingenting mer att tala om för domstolen?
— Nej, nådiga herrar, svarade den gamla kvinnan, såvida det inte skulle vara det att man i rapporten kallat mitt hus för ett gammal fallfärdigt, ruskigt ruckel, vilket är en gemen lögn. Husen på bron är inte
212
