mot er?
Hon svarade med bruten stämma:
— Jag har redan sagt, att jag inte vet det. Det är en präst — en präst som jag inte känner — en djävulsk präst som förföljer mig.
— Alldeles, svarade domaren, spökmunken!
— O, mina herrar, ha medlidande med mig! Jag är endast en stackars flicka —
— Från Egypten, sade domaren.
Mäster Jacques Charmolue talade och sade milt:
— I betraktande av den anklagades sorgliga egensinne, påyrkar jag användande av tortyr.
— Beviljas, sade presidenten.
En rysning drog genom den stackars flickans gestalt. Hon reste sig emellertid upp på vaktens tillsägelse och gick med bra nog fasta steg, företrädd av Charmolue och medlemmarna av konsistoriet, mellan två led av hillebardiärer fram mot en lönndörr, som plötsligt öppnades och stängdes efter henne och på den förfärade Gringoire gjorde samma intryck som ett gap som öppnats för att uppsluka henne.
Då hon försvunnit, hördes där ett ömkligt bräkande. Det var den lilla geten, som jämrade sig.
Andra kapitlet
FORTSÄTTNING PÅ DEN TILL ETT VISSNAT BLAD FÖRVANDLADE ÉCUN
Efter att ha stigit uppför och nedför åtskilliga trappor och passerat genom gångar, som var så mörka, att de till och med på dagen måste upplysas av lampor, blev Esmeralda, alltjämt omgiven av sina hemska vaktare, inknuffad i en dyster kammare. Denna kammare, som var cirkelrund, upptog bottenvåningen i ett av de stora torn, som än i denna dag genomtränger grunden till de byggnader, med vilka vår tids Paris har betäckt det gamla. Det fanns inga fönster i detta källarvalv, ingen annan öppning än ingången, som stängdes medelst en bastant järndörr. Och dock saknades där inne ljus; en ugn var anbragt i den tjocka muren, och i denna ugn brann en brasa, som fyllde källarvalvet med sitt rödaktiga skimmer och alldeles fördunklade skenet från ett stackars ljus, som stod i ett hörn. Genom fällgallret framför ugnen, som nu var uppdraget, såg man det flammande gapets undre järnstänger, påminnande om en
216
