tortyrmästaren:
— Lösgör fången och låt föra henne tillbaka till domsalen.
Då stöveln var avtagen, granskade kunglige prokuratorn foten, alltjämt var stel av smärta.
— Åh, sade han, det är ingen skada skedd. Ni skrek till i tid. Ni skulle ännu kunna dansa. Så vände han sig om mot de andra tjänstemännen.
— Äntligen är då ljus kastat över denna sak. Det är oss en stor lättnad, mina herrar! Mademoiselle kan åtminstone intyga, att vi bemött henne med den allra största mildhet.
Tredje kapitlet
SLUT PÅ DEN TILL ETT VISSNAT BLAD FÖRVANDLADE ÉCUN
Då hon, blek och haltande, åter kom in i domsalen, hälsades hon av ett allmänt sorl av lättnad. Hos åhörarna berodde denna belåtenhet på en känsla av tillfredsställd otålighet. Hos domarna åter berodde den på förhoppningen att snart få supera. Även den lilla geten bräkte av glädje. Hon skulle ha sprungit fram till sin matmor, om man inte hade bundit fast henne vid en bänk.
Nu hade natten helt och hållet fallit på. Ljusen, vilkas antal man inte hade ökat, spred ett så svagt sken, att man inte kunde se salens väggar. Mörkret omslöt varje föremål med ett slags töcken. Man kunde endast se några känslolösa domaransikten. Mitt emot sig, i den andra änden av det stora rummet, kunde de otydligt urskilja en vit punkt, som avtecknade sig mot den mörka bakgrunden. Det var fången.
Hon hade släpat sig tillbaka till sin plats. Då Charmolue hade intagit sin plats bland domarna, reste han sig med ens upp och sade, utan att visa alltför mycket av den självbelåtenhet han kände:
— Den anklagade har erkänt allt.
— Zigenarflicka, fortsatte presidenten, ni har således erkänt alla era brott, trolldom, lättfärdighet och mordet på Febus de Châteaupers?
Hennes hjärta var nära att brista. Man hörde i mörkret, hur hon snyftade.
— Allt ni vill, svarade hon med svag röst, men döda mig så fort som möjligt.
— Herr kunglig prokurator i kyrkliga angelägenheter, sade presidenten, domstolen är redo att höra era slutpåståenden.
220
