Mäster Charmolue plockade fram en fruktansvärd lunta och började läsa upp ett latinskt tal, i vilket alla de under rannsakningen framkomna bevisen framfördes i ciceronska omskrivningar, späckade med citat ur Plautus, hans mest omtyckta komiska författare. Det gör oss ont, att inte kunna bjuda läsaren på detta mästerstycke av vältalighet. Talaren avlevererade det med en underbar framställningskonst. Han hade inte avslutat inledningen, förrän svetten trängde fram på hans panna och ögonen ur hans huvud. Helt plötsligt gjorde han ett avbrott mitt i en vackert svarvad mening och hans uppsyn som vanligtvis var ganska mild och för övrigt även ganska dum, blev skräckinjagande.
— Mina herrar! utropade han (denna gång på franska, ty det fanns inte med i konceptet), Satan är så inblandad i denna angelägenhet, att han till och med är närvarande vid våra rådplägningar och hånar deras majestät. Se!
Med dessa ord pekade han på den lilla geten, som, när den sett Charmolue gestikulera, ansett det såsom sin skyldighet att göra likadant och slagit sig ned på bakbenen och med sina framben och sitt skäggiga huvud efter bästa förmåga härmat kunglige prokuratorn för kyrkliga angelägenheter. Denna episod, detta sista bevis åstadkom stor verkan. De band getens fötter, och kunglige prokuratorn knöt åter ihop sin vältalighets tråd. Det var i sanning en lång tråd, men slutet var beundransvärt.
— O, ve! suckade Gringoire, som var alldeles överväldigad.
En annan man i svart kåpa, som satt i närheten av fången, reste sig upp; det var hennes försvarsadvokat. De hungriga herrarna i rätten började knota.
— Advokat, fatta er kort! sade presidenten.
— Herr president, sade advokaten, alldenstund svaranden har erkänt sitt brott, har jag endast några få ord att säga. Se här ett utdrag ur saliska lagen: ”Om en häxa har dräpt en man och blivit överbevisad därom, skall hon böta åttatusen denierer, vilket gör tvåhundra sols i guld.” Jag anhåller, att domstolen behagade döma min klient till dessa böter.
— En föråldrad och upphävd lag, sade extra ordinarie kunglige generaladvokaten.
— Jag förnekar, svarade fångens advokat.
— Votering, sade en medlem av domstolen. Brottet är tydligt och klart, och tiden lider.
Man övergick till votering utan att lämna domsalen. Domarna voterade genom att lyfta på sina mössor — de hade så bråttom. Man såg i mörkret, hur deras huvuden blottades, det ena efter det andra, vid den hemska fråga, som presidenten med dämpad röst ställde till dem. Den stackars fången tycktes se på dem, men hennes ögon såg inte längre något.
