fruktan att hon skulle fly, hade kastat in den till galgen dömda Esmeralda med det väldiga Justitiepalatset över hennes huvud. En stackars liten fluga, som inte hade förmått rubba den allra minsta av dess stenar.
Försynen och samhället hade i sanning varit lika orättvisa mot henne, och en sådan ymnighet av elände och kval var inte nödvändig för att krossa en så bräcklig varelse.
Sedan hon kommit dit, hade hon varken vakat eller sovit; i detta elände, i denna fängelsehåla kunde hon inte mer skilja mellan vaka och sömn, mellan dröm och verklighet, än hon kunde skilja dag från natt. Allt var hopgyttrat, brustet, svävande, oredigt i hennes tanke. Hon kände inte längre, visste inte längre något, på sin höjd drömde hon. Aldrig hade en levande varelse varit djupare nedstörtad i förintelse.
I detta bedövade, förstelnade tillstånd hade hon knappast några gånger lagt märke till bullret av en lucka som öppnats någonstans över henne, utan att släppa in en ljusstrimma, och genom vilken en hand hade kastat in till henne en svart brödkant. Och dock var detta hennes enda gemenskap med världen, fångvaktarens regelbundna besök. En enda sak sysselsatte alltjämt mekaniskt hennes öra: över hennes huvud sipprade fuktigheten fram mellan valvets mögliga stenar, och den droppe som samlats på detta sätt, föll med regelbundna mellanrum ned i vattenpölen bredvid henne med ett plaskande, efter vilket hon i sin bedövning ofrivilligt lyssnade.
Hur länge hade hon varit där? Hon visste det inte. Hon hade ett minne av en dödsdom som uttalats någonstans över någon, att man sedan hade fört bort henne och att hon nu vaknat, skakande av frossbrytningar i mörker och tystnad. Hon hade krupit på händer och fötter, men så hade plötsligt järnringar skurit in i hennes fotleder, och kedjor hade rasslat. Hon hade uppdagat, att runt omkring henne gick en mur, att under henne fanns ett stengolv, betäckt med fukt, och en halmkärve, men där fanns varken lampa eller glugg. Då hade hon satt sig ned på halmkärven, och emellanåt för att byta om ställning på det nedersta trappsteget av en stentrappa, som fanns i hennes fängelse. En gång hade hon försökt räkna de mörka minuter, som vattendropparna utmätte åt henne, men snart hade detta dystra arbete av hennes sjuka hjärna upphört av sig själv och åter lämnat henne i ett tillstånd av dvala.
Till sist en dag eller kanske en natt (ty midnatt och middag hade samma färg i denna grav) hörde hon över sig ett högljuddare buller än det, som fångvaktaren vanligtvis framkallade, när han lämnade henne hennes bröd och kruka med vatten. Hon höjde huvudet och såg ett rödaktigt sken tränga in genom dörren eller luckan i taket, samtidigt gnisslade det i det bastanta järnlåset, dörren gnisslade på sina rostiga gångjärn och hon såg en lykta, en hand och den nedre hälften av två gestalter, ty dörren var alltför låg för att hon skulle kunna se dem helt
