och hållet. Ljusskenet skar henne i ögonen, så att hon slöt dem.
Då hon åter slog upp dem, var dörren stängd, och lyktan stod på ett trappsteg; en ensam man stod framför henne. En svart kåpa föll ända ned till hans fötter, en kapuschong av samma färg dolde hans ansikte. Ingenting syntes av honom, varken hans ansikte eller hans händer. Det var en lång, svart svepduk, som stod upprätt och under vilken någonting syntes röra sig. Hon stirrade några minuter på detta spöke. Under tiden sade ingendera av dem något. Endast två ting tycktes ha liv i detta valv; veken i lyktan, som sprakade till följd av den fuktiga luften, och vattendroppen från taket, som genombröt detta oregelbundna sprakande med sitt entoniga plaskande och kom reflexen från skenet att dallra i koncentriska cirklar på pölens oljiga vatten.
Till sist bröt fången tystnaden.
— Vem är ni?
— En präst.
Ordet, tonen, ljudet av rösten kom henne att rycka till.
Prästen fortsatte med sin dova röst.
— Är ni redo?
— För vad?
— För döden.
— O, sade hon. Kommer den snart?
— I morgon.
Hennes huvud, som hon hade höjt i glädje, sjönk åter tillbaka bröstet.
— Det är ännu bra långt dit, sade hon. Vad kan det göra dem, om det blir i dag?
— Ni känner er således olycklig? sade prästen efter kort tystnad.
— Jag fryser mycket, sade hon.
Hon grep om fötterna med händerna. Tänderna skallrade i hennes mun.
Prästen tycktes låta sin blick i skydd av kapuschongen irra omkring i cellen.
— Utan ljus! Utan eld! I vattnet! Detta är ohyggligt!
— Ja, svarade hon i den bedrövade ton, som olyckan förlänat henne. Dagen är för alla. Varför ger man mig endast natten?
— Vet ni varför ni befinner er här? återtog prästen efter ännu en kortvarig tystnad.
— Jag tror, att jag vetat det en gång, svarade hon, i det hon strök sig med handen över pannan, liksom för att upphjälpa sitt minne. Men nu vet jag det inte.
Helt plötsligt började hon gråta som ett litet barn.
— Jag vill bort härifrån, min herre. Jag fryser, jag är rädd, och här finns djur, som krälar över mig.
224
