Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Han fortsatte:

— …En dag stod jag lutad mot fönstret i min cell. Vilken bok höll jag på att läsa då? O, en sådan förvirring i mitt huvud! Jag läste. Fönstret vette mot torget. Jag hörde ljudet av en tamburin och av musik. Förargad över att bli störd i mina drömmerier, såg jag ned på torget. Det, som jag såg där, fanns det även andra som såg, och dock var det inte en syn för människoögon. Mitt på stenläggningen — det var vid middagstiden — solen lyste klart — en varelse dansade — en varelse, som var så skön, att Gud skulle ha föredragit henne framför den heliga jungfrun — skulle ha valt henne till sin moder — hade velat bli född av henne, om hon hade funnits till när Han blev människa! Hennes ögon var svarta och strålande. Bland hennes korpsvarta lockar, som belystes av solskenet fanns några som glänste som trådar av guld. Hennes fötter försvann under sina snabba rörelser. Kring hennes huvud, bland de svarta hårflätorna, glänste små metallskivor i solen och bildade ett stjärndiadem kring hennes panna. Hennes med paljetter översållade klänning gnistrade blå och stjärnbeströdd som en sommarnatt. Hennes bruna och smidiga armar rörde sig kring hennes smärta liv som två fladdrande skärp. Hennes gestalt var uppfylld av skönhet. O, vilken strålande gestalt! Till och med mitt i solskenet utsände den en strålglans! Ack, unga flicka, det var du! Överraskad, berusad, hänförd, försjönk jag i betraktande av dig. Jag såg på dig så länge, att jag plötsligt ryste av förfäran, ty jag kände, att ödet grep mig.

Överväldigad, tystnade prästen åter. Så fortsatte han att tala:

— Ehuru redan till hälften bedårad, försökte jag klänga mig fast vid något, som kunde hejda mitt fall. Jag återkallade i mitt minne alla de snaror, som djävulen redan lagt ut för mig. Varelsen framför mig var av denna övernaturliga skönhet, som inte kan komma annat än från himmelen eller från helvetet. Detta var inte en vanlig flicka, skapad av en handfull stoft och upplyst med det fladdrande skenet av en kvinnosjäl. Det var en ängel, men en mörkrets ängel, skapad av flammor, inte av ljus. I samma ögonblick, som jag tänkte så, såg jag i din närhet en get, ett trolldomsdjur, som betraktade mig hånfullt. Middagssolen förgyllde hennes horn, så att de såg ut som eld. Då såg jag djävulens snara, och jag betvivlade inte längre, att du kom från helvetet, och att du kom i och för min undergång. Så trodde jag då.

Prästen betraktade flickan och tillade kallt:

— Så tror jag alltjämt. Emellertid verkade trollkraften gradvis: din dans bragte min hjärna i en sjudande virvel, jag kände den hemlighetsfulla trollkraften verka inom mig. Allt det, som hade bort vaka, slumrade i min själ, och i likhet med dem, som dör i snön, fann jag nöje i att giva efter för denna slummer. Plötsligt började du sjunga. Vad kunde jag göra då, stackars usling som jag var? Din sång var ännu mera bedårande

227