Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

dödat honom, min Febus! Här brast hon i snyftningar och höjde blicken mot prästen.

— O, usling, vem är ni? Vad har jag gjort er? Hatar ni mig således så djupt? Vad har ni emot mig?

— Jag älskar dig! utropade prästen.

Hennes tårar upphörde plötsligt, hon såg på honom med nästan idiotisk min. Han hade fallit på knä och omslöt henne nu med sin brinnande blick.

— Hör du? Jag älskar dig! utropade han ännu en gång.

— En sådan kärlek! sade den olyckliga, skälvande.

Han svarade:

— En fördömds kärlek.

Båda förblev tysta några minuter, förkrossade under tyngden av sina sinnesrörelser, han vanvettig, hon nästan bedövad.

— Hör på, sade till sist prästen, och ett sällsamt lugn hade kommit över honom. Du skall få veta allt. Jag skall omtala för dig vad jag hittills knappast vågat säga mig själv, då jag i smyg rannsakat mitt samvete under nattens mörkaste timmar, då Gud inte mera tycktes se en. Hör på, innan jag mötte dig, unga flicka, var jag lycklig…

— Och jag! suckade hon svagt.

— Avbryt mig inte. Ja, jag var lycklig, åtminstone trodde jag mig vara det. Jag var ren, jag hade en själ, uppfylld av genomskinlig klarhet. Intet huvud lyftes mera stolt och högburet än mitt. Prästerna rådfrågade mig om köttets späkande, de lärda om doktriner. Ja, vetenskapen var allt för mig, den var en syster, och en syster var tillräckligt för mig. Inte så att inte andra tankar och känslor med tiden drog genom min själ. Mer än en gång hettade mitt blod, då jag såg en kvinnogestalt; denna könets och blodets makt, som jag, dåraktige yngling, trodde mig ha förkvävt för alltid, hade mer än en gång skakat kedjan av de järnlöften, som binder mig, olyckliga varelse, vid altarets kalla stenar. Men fasta, böner, studier, klosterlivets späkningar hade återställt själens herravälde över kroppen. Och dessutom undvek jag kvinnorna. Och för övrigt behövde jag endast öppna en bok, för att alla de orena dunsterna i min hjärna skulle förflyktigas inför vetenskapens strålande glans. Inom några få minuter kände jag all jordisk uselhet fly långt bort från mig, jag blev åter lugn, återfann klarhet och frid i den eviga sanningens ljus. Så länge djävulen endast skickade frestelsen i min väg i form av kvinnogestalter i allmänhet, som här och var passerade för mina ögon, i kyrkan, på gatorna och på fälten, övervann jag dem med lätthet. Men ack, om segern inte stannade hos mig, ligger felet hos Gud, som inte har skapat människan och djävulen jämnstarka. Hör på, en dag…

Överväldigad av sin sinnesrörelse tystnade prästen för ett ögonblick, och fången hörde, hur ur hans bröst uppsteg suckar, som dödsrosslingar.

226