präst, ropade hon, och sedan började hon med snabba steg gå av och an framför cellgallret med utslaget hår, lågande blick och stötande axeln mot muren med den vilda uppsynen hos en varghona i en bur, som länge varit hungrig och känner att den stund nalkas då hon äntligen skall få föda.
Sjätte kapitlet
TRE MÄN MED HJÄRTAN AV OLIKA SLAG
Febus var emellertid inte död. Män av hans slag är långlivade. När mäster Philippe Lheulier, extra ordinarie kunglig generalprokurator, hade sagt till stackars Esmeralda: ”Han är döende”, så var det antingen ett misstag eller ett hån. När ärkedjäknen upprepat för den livdömda: ”Han är död”, så kände han faktiskt inte till något om saken, men han trodde det, väntade det och hoppades, att så var fallet. Det hade varit etn alltför svår prövning för honom att lämna kvinnan, som han älskade, goda underrättelser om sin rival. Varje annan man i hans ställe skulle ha gjort likadant.
Nog för att Febus’ sår varit mycket allvarligt, men det hade varit det i mindre grad än vad ärkedjäknen smickrat sig med. Läkaren, till vilken vaktsoldaterna fört honom direkt från Falourdels hus, hade en hel vecka fruktat för hans liv och till och med sagt honom det på latin. Men ungdomen hade avgått med segern, och som det så ofta händer, hade naturen roat sig med att rädda patienten trots läkaren. Det var, medan han ännu låg på sjukbädden hos denne eskulap, som han underkastades de första förhören av Philippe Lheulier och inkvisitionsdomarna, som han hade funnit särdeles tröttande. Men så, en vacker morgon när han känt sig bättre, hade han lämnat sina guldsporrar i betalning till medicinmannen och begivit sig av därifrån. Detta hade emellertid inte åstadkommit den minsta ändring i rättvisans gång. Rättvisan då för tiden bekymrade sig föga om klarhet och reda i förhandlingarna mot en brottsling. Bara den anklagade blev hängd, var allt gott och väl. Och för övrigt hade domarna fullt tillräckliga bevis mot Esmeralda; de hade trott Febus vara död, och det gjorde slag i saken.
Vad Febus beträffar, så hade han inte företagit någon längre färd. Han hade endart och naturligt nog återvänt till sitt kompani, som låg i garnison i Queue-en-Brie i Ile-de-France, några få hästombyten från Paris.
234
