När allt kom omkring, föreföll det honom ingalunda angenämt att personligen uppträda i denna rättegång. Han hade en otydlig känsla av, att han skulle göra en ganska slät figur. Han visste faktiskt inte riktigt, vad han skulle tro om hela denna sak. Fritänkare och vidskeplig liksom varje soldat som inte är något annat än soldat, var han, när han gjorde sig själv frågor om enskildheterna av detta äventyr, inte helt och hållet utan sina misstankar med avseende på den lilla geten, de egendomliga omständigheter, under vilka han första gången sammanträffat med Esmeralda, det inte mindre sällsamma sätt, varpå hon tycktes anförtro honom hemligheten med sin lidelse, det faktum att hon var zigenerska, och slutligen spökmunken. I alla dessa enskildheter tyckte han sig kunna urskilja mera trolldom än kärlek, sannolikt en trollpacka eller kanske djävulen, ett slags drama, eller för att tala den tidens språk, ett mysteriespel, i vilket han spelade en högst löjlig roll, rollen av den som får stryk och blir utskrattad. Kaptenen blygdes däröver, han erfor det slags blygsel, som Lafontaine så beundransvärt har definierat: ”Skamsen som en räv, lurad av en höna”.
För övrigt hoppades han, att saken inte skulle bli alltför mycket känd, att eftersom han var frånvarande hans namn knappast skulle nämnas i samband med den eller åtminstone inte skulle bli hört utom domsalen. Och därvidlag misstog han sig inte heller.
Till följd härav lugnade sig Febus ganska snart med avseende på den där lilla häxan Esmeralda eller Similar, såsom han kallade henne, det dolkstygn, som han fått av henne eller spökmunken (det var honom likgiltigt av vilkendera) och utgången av rannsakningen. Men så fort hans hjärta blivit ledigt på det hållet, återvände Fleur-de-Lys’ bild in i det och tog det åter i besittning. Ty kapten Febus’ hjärta, liksom fysiken då för tiden, hade ”förskräckelse för tomrummet”.
För övrigt var det högst otrevligt att vistas i Queue-en-Brie, en liten by av hovslagare och lagårdsdejor med hårda händer, en lång rad av kojor och ruckel på ömse sidor om landsvägen, en svans, såsom namnet anger. Fleur-de-Lys hade varit hans näst sista förälskelse, en söt flicka med en vacker hemgift, så att en morgon, när såret var alldeles läkt och han antog att affären med zigenerskan på dessa två månader blivit alldeles glömd, anlände den förälskade riddaren till Logis Gondelaurier:
Han ägnade ingen uppmärksamhet åt en ganska stor folksamling på den öppna platsen framför Notre-Dame. Han kom ihåg, att det var maj månad, så han antog att-det var någon procession eller någon högtidsdag. Han band sin häst vid ringen vid porten och skyndade med lätta steg uppför trappan för att uppsöka sin fagra fästmö. Hon var ensam med sin mor.
Fleur-de-Lys kände sig alltjämt betryckt av scenen med trollpackan, hennes get, det förbannade alfabetet och Febus’ långa frånvaro. Men när