det där för en värjstöt? Jag vill veta allt.
— Nåväl, vackra kusin, jag kom i gräl med Mahé Fédy, ni vet, löjtnanten i Saint-Germain-en-Laye, och vi rispade upp några tum av skinnet på varandra. Det var allt!
Den lögnaktige kaptenen visste mycket väl, att en hedersaffär alltid gör en man intressant i en kvinnas ögon. Och Fleur-de-Lys betraktade honom också med en blandning av fruktan, glädje och beundran. Hon kände sig emellertid ännu inte fullt lugnad.
— Bara ni är riktigt återställd, min Febus! sade hon. Jag känner inte er Mahé Fédy, men han måtte vara en gemen karl! Men vad var anledningen till detta gräl?
Febus, vilkens starkaste sida ingalunda var en skapande fantasi, visste nu inte alls, hur han skulle draga sig ur spelet med bibehållen krigarära.
— Åh, ingenting alls! En småsak, en häst, ett förfluget ord! Vackra kusin, utropade han för att ge samtalet en annan vändning, vad är det för larm nere på torget?
Han gick fram till fönstret.
— Min Gud, vackra kusin, en sådan massa människor, som samlats nere på torget?
— Jag vet inte, vad det är, svarade Fleur-de-Lys. Jag har för mig, att en trollpacka i dag på förmiddagen skall göra kyrkoplikt och sedan bli hängd.
Febus var så förvissad om att Esmeraldas angelägenhet för länge sedan var avslutad, att Fleur-de-Lys’ ord inte gjorde något vidare intryck på honom. Inte desto mindre gjorde han henne ett par frågor.
— Vad heter den trollpackan?
— Det vet jag inte.
— Och vad är hon anklagad för att ha gjort?
Hon ryckte på sina vita axlar och svarade ännu en gång:
— Det vet jag inte.
— O, Herre Jesus! sade modern. Det finns nu för tiden så många trollpackor, så jag vågar påstå, att man bränner dem, utan att ens känna till deras namn. Det skulle vara lika gagnlöst som att försöka lära känna namnen på alla moln på himlen. Men när allt kommer omkring, kan man känna sig lugn. Den gode Guden för nog bok över dem.
De båda älskande hörde inte på den vördnadsvärda änkenådens ord. Febus hade åter lutat sig över ryggstödet till sin trolovades stol — en förtjusande ställning, från vilken hans djärva blick kunde dyka ned i alla öppningarna på Fleur-de-Lys’ klänningsliv, som här och var gapade litet, så att han kunde se en hel del och gissa sig till mycket annat, så att han sade sig själv:
— Hur kan man älska någon annan än en blondin?
Båda teg. Den unga damen höjde då och då sin förtjusta och ömma
