hon nu såg sin kapten åter komma in, tyckte hon, att han såg så bra ut i sin nya uniform och hade en sådan förälskad blick, att hon rodnade av förtjusning. Den förnäma unga damen själv var mera förtjusande än någonsin. Hennes underbara hår var flätat vackrare än någonsin, hon var klädd i himmelsblått som går så väl ihop med en blondins hy (ett litet knep som hon fått lära sig av Colombe) och hennes ögon hade denna trånande glans, som klär den ännu bättre.
Febus, som inte på länge sett några andra skönheter än lagårdsdejorna i Queue-en-Brie, kände sig riktigt hänryckt vid åsynen av Fleur-de-Lys, vilket kom vår kapten att visa sig så ridderlig och artig att freden med ens var sluten. Madame de Gondelaurier själv, som alltjämt satt med moderlig min i sin stora länstol, hade inte längre hjärta att banna honom. Vad Fleur-de-Lys’ förebråelser beträffar, så övergick de till ett ömt kutter.
Den unga damen satt vid fönstret och broderade alltjämt på sin neptunigrotta. Kaptenen stod lutad över ryggstödet på hennes stol, medan hon mumlade sina ömma förebråelser.
— Var har ni hållit hus i två månader, elaka människa?
— Jag svär, svarade Febus, som frågan gjort smått förlägen, att ni är vacker, att ni skulle kunna få en ärkebiskop att drömma om er. Hon smålog.
— Mycket bra, mycket bra, min herre. Men lämna min skönhet i fred, och svara mig. I sanning, min skönhet tycks inte ha gjort något vidare intryck på er!
— Nåväl, vackra kusin, jag blev återkallad till min garnison.
— Och var är den, om jag får lov att fråga? Och varför kom ni inte hit och tog avsked av mig?
— I Queue-en-Brie.
Febus var förtjust över att den första frågan hjälpte honom att undvika besvarandet av den andra.
— Men den platsen ligger ju nära Paris. Varför har ni inte kommit och hälsat på mig en enda gång?
Febus kände sig nu riktigt förlägen.
— Därför att… min tjänstgöring… och, charmanta kusin, därför att jag har varit sjuk.
— Sjuk! upprepade hon i förskräckt ton.
— Ja… sårad.
— Sårad!
Det stackars barnet var nu alldeles utom sig.
— Åh, bli inte så förfärad för det, sade Febus nonchalant. Det är ingenting att tala om. Ett litet gräl, en värjstöt — vad betyder det för er?
— Vad det betyder för mig? utbrast Fleur-de-Lys, i det hon höjde sina ögon, som stod fulla av tårar. O! Ni tänker inte på vad ni säger! Vad var
236
