mera lätt om hjärtat. Allt eftersom hennes invärtes sår läktes, blomstrade åter skönheten och behaget i hennes ansikte, men mera förklarat, mera samlat. Hennes forna lynne hade ävenledes kommit tillbaka, till och med något av hennes glättighet, hennes näpna lilla grimas, hennes kvinnliga blygsamhet. Hon vinnlade sig om att på morgonen klä sig i en vrå av sin lilla kammare, så att inte någon av dem, som bodde i vindskuporna mitt emot, skulle se henne genom hennes lilla fönster.
När tanken på Febus någon gång lämnade henne, tänkte zigenerskan emellanåt på Quasimodo. Han var numera hennes enda föreningslänk med mänskligheten, den enda levande varelse som återstod henne. Olyckliga varelse! Hon stod mera utanför världen än Quasimodo själv. Hon kunde aldrig riktigt förlika sig med denna sällsamma vän, som slumpen givit henne. Mången gång gjorde hon sig själv förebråelser för att inte hysa en tacksamhet, fri från fördomar, men det var henne absolut omöjligt att försona sig med anblicken av den stackars klockringaren. Han var alltför ful!
Hon hade låtit visselpipan, som han givit henne, ligga kvar på golvet. Det avhöll emellertid inte Quasimodo från att då och då infinna sig hos henne under loppet av de första dagarna. Hon ansträngde sig riktigt att avhålla sig från att vända sig bort i djupaste avsky, då han kom till henne med korgen med matvaror eller krukan med vatten. Men han observerade alltid den allra obetydligaste rörelse i den vägen, och då avlägsnade han sig med sorgsen uppsyn.
En gång föll det sig så, att han kom just medan hon höll på att smeka Djali. Han stod ett ögonblick och betraktade med tankfull min den vackra gruppen; så ruskade han på sitt stora, oformliga huvud och sade:
— Min olycka är, att jag ändå alltför mycket liknar en människa. Jag önskar, att jag vore helt och hållet djur, liksom geten där.
Hon såg på honom med förvånad min. Han besvarade hennes blick.
— Åh, jag vet mycket väl varför! Och sedan avlägsnade han sig.
Vid ett annat tillfälle kom han till dörren till hennes cell (i vilken han aldrig gick in) just i det ögonblick då Esmeralda höll på att sjunga en gammal spansk ballad, vars ord hon inte själv förstod men som stannat kvar i hennes öra, därför att zigenerskorna hade vaggat henne till sömns med den, då hon var barn. Då detta skräckinjagande ansikte blev synligt mitt i hennes sång, tystnade flickan plötsligt med en ofrivillig åtbörd av fruktan. Den stackars klockringaren föll på knä på tröskeln och knäppte bönfallande ihop sina stora, oformliga händer.
— O, sade han i sorgsen ton, fortsätt, jag bönfaller er därom, och skicka inte bort mig.
Hon ville inte bereda honom smärta, så hon fortsatte att sjunga, ehuru hon darrade i hela kroppen. Hennes fruktan skingrades emellertid så småningom, och hon hängav sig helt och hållet åt sin sång. Under tiden
260
