hade han förblivit i sin knäböjande ställning, med händerna hopknäppta som i bön, uppmärksam, vågade knappast andas, med blicken riktad på zigenerskans strålande ögon. Det såg ut, som om han läste sången i dessa ögon,
En annan gång återkom han till henne med blyg och förlägen uppsyn.
— Hör på, sade han med ansträngning. Jag har någonting att säga er.
Hon antydde med ett tecken, att hon hörde på. Då började han sucka, öppnade till hälften munnen, tycktes för ett ögonblick vara nära att tala, men så såg han henne i ansiktet, ruskade på huvudet och drog sig långsamt tillbaka med handen tryckt mot pannan, kvarlämnande zigenerskan i största häpnad.
Bland de groteska figurer, som var skulpterade i muren, var det en, för vilken han tycktes hysa en särskild tillgivenhet och med vilken han tycktes utbyta broderliga blickar. Vid ett tillfälle hörde zigenerskan honom säga till den:
— O, varför är jag inte skapad av sten liksom du?
Till sist en morgon hade Esmeralda gått fram till kanten av taket och blickade ned på torget över Jean-le-Ronds spetsiga takvälvning. Quasimodo stod bakom henne. Han brukade självmant placera sig så, att han så mycket som möjligt besparade henne obehaget att se honom. Helt plötsligt ryckte den unga flickan till, en tår och en glädjeblixt glänste i hennes öga; hon föll på knä vid kanten av taket, sträckte i förtvivlan ut armarna mot torget och utbrast:
— Febus! O, kom, kom hit! Ett ord, ett enda ord! I himmelens namn, ett enda ord! Febus, Febus!
Hennes röst, hennes åtbörder, hela hennes person hade samma uttryck som hos en skeppsbruten, som sänder nödsignaler till något stolt fartyg, som obekymrat seglar fram i solskenet vid horisonten. Quasimodo lutade sig ut över torget och såg, att föremålet för denna ömma och förtvivlade bön var en ung man, en officer, en ståtlig riddare i lysande uniform, som tumlade om med sin springare nere på torget och med sin plymagerade hatt hälsade på en vacker ung dam, som smålog mot honom från sin balkong. Officeren hörde emellertid inte den stackars flickans rop, ty han var alldeles för långt borta.
Men den stackars klockringaren hörde det. En djup suck höjde hans bröst. Han vände sig om. Hans hjärta svällde av alla de tårar, som han återhöll. Han slog ihop sina konvulsiviskt knutna händer över huvudet.
Zigenarflickan ägnade honom ingen uppmärksamhet. Gnisslande med tänderna, mumlade han för sig själv:
— Fördömelse! Jaså, det är på så sätt man skall vara skapad? Man behöver endast ha ett vackert yttre.
Emellertid låg Esmeralda kvar i sin knäböjande ställning och utropade i förtvivlan:
