Quasimodos öga gnistrade, Han gjorde min av att kasta sig över kaptenen, men så behärskade han sig.
— O, vad ni är lycklig, som har någon som älskar er.
Han betonade ordet ”någon”.
Så släppte han tyglarna och tillade:
— Ge er då i väg.
Svärjande sporrade Febus sin häst. Quasimodo såg honom försvinna bland nattens skuggor.
Han återvände in i Notre-Damekyrkan, tände sin lampa och gick upp i tornet.
Såsom han väntat, låg zigenerskan alltjämt kvar på samma plats. Så fort hon såg honom, sprang hon honom tillmötes.
— Ensam! utbrast hon och knäppte i förtvivlan ihop händerna.
— Jag kunde inte återfinna honom, sade Quasimodo vresigt.
— Ni skulle ha väntat på honom hela natten, svarade hon lidelsefullt.
Han observerade hennes åtbörd av vrede och förstod förebråelsen.
— Jag skall hålla bättre utkik en annan gång, sade han och hängde med huvudet.
— Gå! sade hon.
Han lämnade henne.
Hon var missbelåten med honom. Han hade hellre velat bli misshandlad av henne än att ha berett henne mera sorg. Han hade velat behålla all sorg för egen räkning.
Från och med den dagen såg zigenerskan inte till honom vidare. Han kom inte längre till hennes cell. Då och då uppfångade hon på avstånd en skymt av klockringarens ansikte, som sorgset betraktade henne från toppen av ett torn, men så fort hon blivit honom varse, försvann han.
Den stackars puckelryggens frivilliga frånvaro beredde henne inte någon sorg. I djupet av sitt hjärta var hon honom tacksam för den. Och inte heller gjorde sig Quasimodo några illusioner i det hänseendet.
Hon såg honom inte mera, men hon kände omkring sig närvaron av en god genius. Hennes matförråd förnyades av en osynlig hand, medan hon sov.
En morgon fann hon vid fönstergluggen en fågelbur. Över hennes cell satt en skulptur, som skrämde henne. Det hade hon upprepade gånger visat i Quasimodos närvaro. En morgon (ty allt sådant skedde under nattens lopp) såg hon den inte längre; den hade burits bort. Den som klättrat ända upp till denna skulptur, måste ha riskerat livet.
Ibland om kvällarna hörde hon rösten från någon, som satt gömd i tornet och sjöng, liksom för att vagga henne till sömns, en melankolisk och fantastisk sång, utan rim och utan rytm, såsom en döv kan sätta ihop den:
