— Vad var det där? frågade prästen.
Nästan i samma ögonblick kände han sig ryckas tillbaka av en kraftig arm. Det var mörkt i cellen, han kunde inte tydligt urskilja vem det var, som höll honom sålunda, men han hörde någon skära tänder av raseri, och det fanns så pass mycket ljus i mörkret, att han kunde se ett knivblad blänka över sitt huvud. Prästen tyckte sig urskilja Quasimodos gestalt. Han antog, att det inte kunde vara någon annan. Han erinrade sig, att han, då han glidit in i cellen, snavat mot något bylte, som legat utanför dörren. Men alldenstund nykomlingen inte yttrade ett ord, visste han inte, vad han skulle tro. Han kastade sig över armen, som höll den höjda kniven, och ropade:
— Quasimodo! i detta ögonblick av fara, glömsk av att Quasimodo var döv.
I en handvändning var prästen kastad omkull på golvet och kände ett blytungt knä mot sitt bröst. På detta knotiga knä kände han igen Quasimodo. Men vad skulle han taga sig till? Hur skulle han göra sig igenkänd av den andre? Natten gjorde den döve blind.
Han var förlorad. Den unga flickan, skoningslös som en retad tigrinna, trädde inte emellan för att rädda honom. Kniven närmade sig hans huvud, ögonblicket var kritiskt. Plötsligt tycktes hans motståndare gripas av tvekan.
— Intet blod på henne! sade han dovt. Det var verkligen Quasimodos röst.
Sedan kände prästen, hur den stora handen vid foten släpade honom ut ur cellen; han skulle dö därute. Till all lycka hade månen gått upp några sekunder tidigare. Då de passerat över tröskeln till cellen, föll dess bleka sken på prästens anletsdrag. Quasimodo betraktade hans ansikte, började darra, släppte sitt grepp och ryggade tillbaka.
Zigenarflickan, som kommit fram till celldörren, såg till sin häpnad, hur de plötsligt bytte om roller. Ty nu var det prästen som hotade, och Quasimodo som bönföll.
Efter att ha överhopat den döve med åtbörder av vrede och förebråelser gav prästen honom ett tecken att avlägsna sig. Den döve sänkte huvudet och kom sedan fram och föll på knä vid dörren till cellen.
— Nådig herre, sade han i allvarlig och undergiven ton, sedan må ni göra vad ni vill, men döda mig först.
Med dessa ord räckte han kniven till prästen, och denne som alldeles förlorat självbehärskningen, skulle till att gripa den. Men flickan var snabbare än han. Hon ryckte till sig kniven ur Quasimodos hand, visade prästen den och sade med ett vilt skratt:
— Kom närmare!
Hon höll alltjämt kniven höjd. Prästen tvekade. Hon skulle säkerligen ha stött till.
270
