— Nu vågar du inte närma dig, du pultron! fortsatte hon. Så tillade hon i skoningslös ton, väl vetande, att hon därmed stötte ett glödhett järn i prästens hjärta: — Åh, jag vet, att Febus inte är död!
Prästen tilldelade Quasimodo en spark, som fällde denne till stengolvet och rusade sedan, darrande av raseri, in under trappans valv.
Då han gått, tog Quasimodo upp visselpipan, som räddat zigenarflickan.
— Den börjar bli rostig, sade han, i det han räckte henne den.
Sedan lämnade han henne ensam.
Alldeles överväldigad av denna scen, föll den unga flickan utmattad ned på sin bädd och brast i bitter gråt; allt omkring henne hade åter blivit mörkt och dystert.
Vad prästen beträffar, så hade han trevat sig tillbaka in i sin cell. Det var tydligt; dom Claude var svartsjuk på Quasimodo! Tankfullt upprepade han för sig själv de ödesdigra orden:
— Ingen skall äga henne!
