som alltid rubbar sinnesjämvikten hos en skeptisk filosof.
Ärkedjäknen stod tyst några ögonblick, under vilka Gringoire hade tillfälle att iakttaga honom närmare. Han fann dom Claude mycket förändrad, blek som en vintermorgon, med håliga ögon och nästan vitt hår. Prästen bröt först tystnaden genom att i iskall ton säga:
— Hur står det till, mäster Pierre?
— Vad min hälsa beträffar, svarade Gringoire, så är den, tror jag, ganska god. Jag har inte för mycket av någonting. Mästare, ni känner väl till hemligheten med att vara frisk, åtminstone enligt Hippokrates: mat, dryck, sömn, kärlek — allt med måtta!
— Ni har således inga bekymmer, mäster Pierre? fortsatte ärkedjäknen, i det han fixerade Gringoire skarpt.
— Nej, det har jag verkligen inte.
— Och vad har ni för er nu för tiden?
— Som ni ser, mästare, granskar jag dessa stenskulpturer och det sätt, varpå basreliefen är gjord.
Prästen smålog, men det var ett av dessa småleenden, som endast drar upp den ena mungipan.
— Och det roar er?
— Det är paradiset, svarade Gringoire. Lutande sig fram över skulpturen med den tjusade uppsynen hos en förevisare av ett levande fenomen, fortsatte han: Tycker ni inte, att exempelvis denna övergång från plan yta till basrelief är utförd med stor skicklighet och mycket tålamod? Se på den där lilla kolonnen! Har ni någonsin sett ett kapitäl med ett mera utsökt lövverk? Och dessa tre huvuden av Jean Maillevin. De är inte detta stora snilles förnämsta skapelser, men inte desto mindre förlänar det naiva, milda uttrycket i dessa ansikten och denna obeskrivliga älsklighet, som är uppblandad med alla felen, dem en levnadslust och en finhet, som måhända är nära nog överdriven. Tycker ni inte att det är intressant?
— Åjo, svarade prästen.
— Och ni skulle bara se det inre av kapellet! fortsatte poeten i sin entusiastiska språksamhet. Bildhuggerier överallt! Det är lika runt som ett kålhuvud. Sidokapellet har den mest himmelska stil och så egendomlig, att jag aldrig sett något liknande.
Dom Claude avbröt honom.
— Ni är således lycklig? Gringoire svarade med känsla och övertygelse:
— På hedersord, ja! Först älskade jag kvinnorna, sedan djuren. Men numera älskar jag stenarna. De är lika underhållande som djuren och kvinnorna, och de är mindre trolösa.
Prästen förde handen till pannan. Det var hans vanliga åtbörd.
— Det är sant!
