— Hör på! Man har sina nöjen. Han tog prästen under armen och ledde honom in under For-l'Évêques trappvalv. Där är trappan! utbrast han. Närhelst jag ser den, känner jag mig lycklig. Denna trappa är den allra enklaste och ovanligaste i Paris - alla trappstegen är urholkade underifrån. Dess skönhet och dess enkelhet ligger i dessa trappsteg, som är ungefär en fot breda och så går in i varandra, biter sig fast vid varandra på ett både vackert och stadigt sätt.
— Och ni önskar er ingenting?
— Nej!
— Och hur förtjänar ni ert uppehälle?
— Jag skriver alltjämt bröllopskväden och tragedier, när det erbjuder sig tillfälle därtill, men vad som inbringar mig mest, är det yrke, ni känner till, mästare, nämligen att bära stolpyramider med tänderna.
— En tarvlig sysselsättning för en filosof!
— Men det är i alla fall jämvikt, svarade Gringoire. När man har en idé i huvudet, återfinner man den i allt.
— Jag vet det, svarade ärkedjäknen.
Efter en kort paus fortsatte prästen:
— Och dock är ert liv ganska torftigt.
— Torftigt må så vara, men inte olyckligt.
I samma ögonblick hördes hästtramp, och de båda samtalande såg ett kompani av kungens bågskyttar med höjda lansar och en officer i spetsen rida förbi vid mynningen av gatan. Det var en lysande kavalkad, och gatan genljöd av hästtramp och vapenskrammel.
— Så ni stirrar på den där officeren! sade Gringoire till ärkedjäknen.
— Jag tror mig känna igen honom, löd svaret.
— Vad heter han?
— Jag tror, att hans namn är Febus de Châteaupers, svarade Claude.
— Febus! Ett ovanligt namn! Det finns även en greve Febus de Foix. Och jag kommer ihåg, att jag känt en flicka, som inte bedyrade vid något annat än Febus.
— Kom med, sade prästen. Jag har något att säga er.
Ända sedan truppen ridit förbi, hade en viss sinnesrörelse förmärkts genom den isande köld, med vilken ärkedjäknen omgivit sig.
Ärkedjäknen gick vidare, och Gringoire följde efter honom, van att lyda honom, liksom alla som kom i beröring med denne man. De gick under tystnad fram till Rue des Bernardins, som låg så gott som övergiven. Dom Claude stannade.
— Vad har ni att säga mig, mästare? frågade Gringoire.
— Tycker ni inte, svarade ärkedjäknen med djupsinnig, begrundande min, att de där ryttarna, som vi nyss såg, är vackrare klädda än ni och jag?
Gringoire skakade på huvudet.
274
