Dame. Framåt marsch!
Och tio minuter senare tog den beridna nattvakten i förfäran till flykten för en lång procession av svarta och tysta människor, som marscherade ned mot Pont-au-Change genom de slingrande gator, som i alla riktningar genomskär den tätt bebyggda stadsdelen les Halles.
Fjärde kapitlet
EN ALLTFÖR NITISK VÄN
Samma natt sov Quasimodo inte. Han hade just företagit sin sista rond genom kyrkan. I det ögonblick då han stängt portarna, hade han inte lagt märke till att ärkedjäknen hade gått förbi honom och förefallit högeligen förargad, då han sett, att Quasimodo omsorgsfullt bommade till järndörrarna, så att de blev lika starka som en mur. Dom Claude tycktes vara ännu mera förströdd än vanligt. Och sedan det nattliga äventyret i cellen hade han dessutom ständigt misshandlat Quasimodo. Men förgäves! Varken hårda ord eller ens misshandel förmådde rubba klockringarens tåliga ödmjukhet och undergivenhet. Av ärkedjäknen kunde han uthärda allt utan en enda förebråelse, utan en enda klagan. På sin höjd följde han dom Claude med ängsliga blickar, då han gick uppför torntrappan, men ärkedjäknen hade självmant undvikit att återse zigenerskan.
Efter att ha kastat en blick bort mot de stackars övergivna klockorna Jacquelin, Marie och Thibauld, steg Quasimodo denna natt uppför trappan i norra tornet. Där ställde han sin väl tillslutna blindlykta på blytaket och slog sig ned för att betrakta Paris. Såsom vi redan omtalat, var natten mycket mörk, och Paris, som vid denna tid saknade snart sagt all belysning på gatorna, framträdde för ögat som en hopgyttrad svart massa, här och var genomdragen av Seineflodens slingrande blåa band. Inte ett enda ljus kunde Quasimodo se förutom från fönstret i en avlägsen byggnad, vars otydliga, mörka konturer avtecknade sig över taken kring Porte Saint-Antoine. Även där var det någon som vakade.
Medan hans enda öga överfor horisonten, kände klockringaren en oförklarlig oro. Han hade varit på sin vakt i flera dagar. Han hade sett, hur män med dystra uppsyner strövade kring kyrkan, vilka aldrig vände blicken från den unga flickans fristad. Han var orolig, att någon komplott höll på att göras upp mot den stackars värnlösa flickan. Han inbillade sig, att hon såväl som han själv utgjorde föremål för det
