allmänna hatet och att det förmodligen mycket snart skulle hända någonting. Till följd därav stannade han alltid kvar uppe i tornet och höll utkik, med blicken omväxlande fäst på staden och på hennes cell, vaktande som en pålitlig hund med tusende misstankar i själen.
Medan han spejade ut över staden med sitt enda öga, vilket naturen, liksom till gottgörelse hade gjort så skarpt och genomträngande att det nästan ersatte de övriga organen, som fattades honom, slog det honom, att det var något egendomligt med konturerna av kajen Vieille-Pelleterie, att det var någonting som rörde sig därborta, att linjen av den barriär, som avtecknade sig svart mot det ljusare vattnet, inte var rak och stillastående liksom de övriga kajernas, utan att den företedde en vågrörelse, liksom böljorna i en flod eller som huvudena på en sig förflyttande folkmassa.
Detta föreföll honom besynnerligt. Han fördubblade sin uppmärksamhet. Rörelsen tycktes gå i riktning mot la Cité. Intet ljus syntes. Den fortgick en stund på kajen, varpå den så småningom tycktes försvinna, liksom om det som rörde sig passerade genom det inre av ön la Cité; så upphörde det helt och hållet, och kajens linje blev åter rak och utan rörelse.
Medan Quasimodo uttömde sig i gissningar över detta fenomen, tyckte han sig märka, att rörelsen åter dök upp på Rue du Parvis, som går tvärs igenom la Cité rakt fram mot Notre-Dames fasad. Korteligen, trots mörkret kunde han se täten på en anryckande kolonn, som marscherade ut från denna gata, och inom ett ögonblick en folkmassa, som spridde sig över torget; av denna folkmassa kunde han i mörkret inte urskilja något annat än att det var en folkmassa.
Denna syn slog Quasimodo med förfäran. Det är antagligt, att denna procession som tycktes vara så angelägen att dölja sig i ogenomträngligt mörker, iakttog en tystnad, som inte var mindre djup. Och dock måste något ljud ha utgått från densamma, om också endast trampet av dess fötter, men inte ens detta ljud nådde den döves öron, och denna väldiga folkmassa, av vilken han knappast kunde se något, av vilken han ingenting kunde höra, och som inte desto mindre var i rörelse så nära honom, framkallade hos honom intrycket av en härskara döda, stumma, overkliga varelser, försvinnande i ett töcken.
Nu återvände hans farhågor med fördubblad styrka; tanken på ett försök att med våld bortföra zigenarflickan från hennes fristad framställde sig för honom. Han hade en otydlig känsla av att han befann sig inför en kritisk situation. I denna kris rådgjorde han med sig själv, och hans resonemang var redigare och klarare, än vad man kunnat vänta av en så bristfälligt organiserad hjärna. Skulle han väcka zigenarflickan? Skulle han hjälpa henne att fly? Åt vilket håll? Gatorna var besatta, och bakom kyrkan rann floden; där fanns ingen båt, ingen utgång! Det gavs endast
288
