över sin armé, en vild skara, vars ögon lyste nästan lika mycket som deras pikar. Efter ett ögonblicks tystnad ropade han:
— Framåt, gossar! Spräng portarna!
Trettio handfasta och bredaxlade män, som av utseendet att döma var grovsmeder, trädde ut ur leden med hammare, släggor, tänger och järnspett på sina axlar. De ryckte fram mot huvudingången, steg uppför trappan, och ögonblicket efteråt såg man dem allesammans stå nedhukade i portvalvet och angripa porten med sina verktyg. En skara friborgare följde efter för att hjälpa till eller se på, så att portalens elva trappsteg snart var överfyllda av människor. Porten gav emellertid inte vika.
— Det var f-n, vad den är hård och omedgörlig! sade en.
— Den är gammal och stelbent, sade en annan.
— Mod, kamrater! ropade Clopin. Jag kan hålla mitt huvud mot en gammal toffel, att vi har sprängt dörren, fört bort flickan och gjort rent hus vid högaltaret, innan en enda kyrkvaktare vaknat. Se där! Jag tror, att låset börjar ge efter!
Clopin avbröts av ett ohyggligt dån, som i detta ögonblick hördes bakom honom. Han vände sig om. En väldig bjälke hade just slagit ned och krossat ett dussin friborgare på kyrktrappan, varpå den studsade och slog ned på stenläggningen med ett dån som av ett kanonskott, i det den ytterligare krossade en arm eller ett ben i hopen av lösdrivare, som sprang sin väg under höga rop av förfäran. Inom ett ögonblick var den inhägnade platsen tom. Ehuru skyddade av portvalvet, övergav smederna porten, och Clopin själv drog sig tillbaka på ett betryggande avstånd från kyrkan.
— För tusan, det var nära ögat för mig! ropade Jehan. Jag kände lufttrycket, men Pierre l'Assommeur han är utslagen!
Den förvåning, uppblandad med fruktan, som uppstod då bjälken föll över lösdrivarna, är omöjlig att beskriva. De stod orörliga i flera minuter och stirrade uppåt och kände sig mera bestörta inför denna bjälke, än de skulle ha gjort inför tjugutusen av kungens bågskyttar.
— Satan! brummade hertigen av Egypten. Det här har en bismak av trolldom!
— Det var månen, som slängde ned den där bjälken på oss, sade Andry-le-Rouge.
— Där syns det, anmärkte François Chanteprune, att de har rätt i att månen är god vän med den heliga jungfrun!
— För tusan påvar! utbrast Clopin. Ni är allesammans ena riktiga idioter!
Men han kunde inte heller lämna någon förklaring på varifrån bjälken kom. Ty under hela denna tid kunde ingenting urskiljas på kyrkans fasad, till vars topp skenet från facklorna inte nådde. Den tunga bjälken låg mitt på kyrkplanen, och stönanden hördes från de stackare, som tagit
