emot den första stöten och som nästan blivit kluvna mot trappans skarpa kanter.
Då den första förvåningen lagt sig något, hittade kungen av Thunes på en förklaring, som hans kamrater fann bra nog antaglig.
— För tusan! sade han. Är det möjligt att prästerna försvarar sig? I så fall, till storms och plundring!
— Till plundring! upprepade pöbeln under dånande hurrarop, och en salva från armborst och hakebössor avlossades mot kyrkans fasad.
Denna salva väckte de fredliga innevånarna i husen i trakten. Flera fönster öppnades och huvuden i nattmössor och händer hållande ljus blev synliga.
— Skjut mot fönstren! ropade Clopin.
Fönstren stängdes med ens, och de stackars borgarna, som knappast hunnit kasta en förfärad blick på denna skräckinjagande scen, återvände darrande till sina hustrur, i det de frågade sig själva, om häxorna nu höll sin sabbat på Notre-Dames kyrkplan eller de åter blivit angripna av burgunderna, liksom anno 64.
— Till plundring! upprepade argotierna, men de vågade inte rycka fram. De tittade först på kyrkan och sedan på den underbara bjälken. Den låg alldeles orörlig, kyrkan stod där tyst och orörlig, men det var något särskilt, som slog friborgarna med förfäran.
— Till verket, smeder! ropade Clopin Trouillefou. Seså, spräng porten. Ingen rörde sig ur fläcken.
— Fy tusan, sådana stackare, som är rädda för en bjälke! sade Clopin.
En gammal smed tilltalade honom:
— Kapten, det är inte bjälken som oroar oss, det är porten, den är en enda massa av reglar och bommar. Släggor och järnstänger förmår ingenting mot den.
— Vad behöver ni således för att kunna spränga den? frågade Clopin.
— Jo, vi skulle behöva en murbräcka.
Kungen av Thunes sprang modigt fram till den skräckinjagande bjälken och satte foten på den.
— Här har ni den! utropade han. Prästerna har skickat er den. Så bugade han sig mot kyrkan och tillade: Tack ska ni ha, präster.
Detta morska uppträdande hade god verkan, ty därmed var bjälkens trollkraft bruten. Friborgarna fattade åter mod, och snart drevs den tunga bjälken, lyftad som en fjäder av tvåhundra kraftiga armar, våldsamt mot den stora porten, som man förut hade försökt spränga.
Vid stöten med bjälken mot järnporten dånade denna som en väldig trumma. Den sprängdes inte, men hela katedralen darrade, och dess djupaste ekon väcktes till liv. I samma ögonblick började en skur av stora stenar falla ned på angriparna.
— För djävulen! utbrast Jehan. Skakar tornen ned sina balustrader
292
