ett barn blåser på aska. Och medan de i vidskeplig fruktan stirrade på den väldiga bjälken, som fallit ned bland dem från himmelen, och pepprade portikens stenhelgon med en salva pilar och kulor, staplade Quasimodo under tystnad upp stenarna och bråtet, ja, till och med murarnas verktyg, på kanten av denna balustrad, från vilken han redan stött ned bjälken. Så fort de började spränga stora porten, begynte följaktligen skuren av stenar att falla, så att de började tro, att kyrkan av sig själv smulades sönder över deras huvuden.
Var och en, som kunnat se Quasimodo då, hade blivit förfärad. Förutom de kastvapen, som han hade hopat på balustraden, hade han ävenledes samlat ihop en hög med stenar på själva plattformen. Så fort de stora stenarna på kanten tog slut, tillgrep han den sistnämnda högen. Han lutade sig ned, reste sig upp, lutade sig ned och reste sig åter upp med otrolig snabbhet. Han stack sitt oformliga gnomhuvud över balustraden, och då föll en väldig sten, så ännu en och sedan ännu en. Då och då följde han med blicken någon riktigt stor och präktig sten, och när han såg, att den uträttade ett gott arbete, mumlade han belåtet:
— Bra!
Tiggarna förlorade emellertid inte modet. Redan mer än tjugu gånger hade den bastanta porten, vilken de angrep så ursinnigt, knakat under tyngden av deras murbräcka av ek, vars kraft mångdubblades av hundra män. Panelerna knakade, sniderierna sprang i bitar, gångjärnen hoppade vid varje stöt, plankorna buktade sig, trävirket söndersmulades mellan järnbeslagen. Till all lycka för Quasimodo var porten mera av järn än av trä.
Inte desto mindre märkte han, att den stora porten började ge vika. Ehuru han inte hörde stötarna av murbräckan, som framkallade dånande ekon inne i kyrkan, så kände han var och en av dem i sitt hjärta. Då han tittade ned på friborgarna, såg han hur de, uppfyllda av segerfröjd och raseri, hötte med sina knutna nävar mot kyrkans fasad, och han avundades för både zigenerskans och sin egen räkning ugglorna, som skrämda flög av och an över hans huvud, deras vingar. Hans skur av stenar förmådde inte längre driva de stormande tillbaka.
Det var i detta ögonblick av förtvivlan, som han kom att kasta blicken på tvenne låga stuprännor, som satt litet nedanför balustraden, från vilken han krossade angriparna. Dessa stuprännor började vid plattformen och slutade strax ovanför kyrkans huvudingång. Då kom han plötsligt på en idé. Han sprang till sin lilla cell efter ett fång ved, lade på detta stora risknippen och en massa blyrullar, en ammunition som han ännu inte begagnat sig av, och efter att ha placerat detta bål alldeles invid öppningen till de båda stuprännorna, tände han på det med sin lykta.
Medan han varit sysselsatt med detta och det inte längre fallit några stenar, hade friborgarna upphört att titta upp i luften. Flämtande som ett
294
