över våra huvuden?
Men nu hade man kommit i farten, och kungen av Thunes höll fast vid sitt första antagande. Det var alldeles säkert biskopen, som försvarade sig, och till följd därav bearbetade de porten ännu ursinnigare trots de stenar, som krossade huvudskålar till höger och vänster.
Det måste omtalas, att dessa stenar föll en i sänder, men att de följde tätt på varandra. Friborgarna kände alltid två av dem samtidigt, än på sina ben, än på sina huvuden. Nästan alla av dem gjorde verkan, och redan blödde och vred sig många sårade och döda under fötterna på de anstormande, som nu hade blivit ursinniga och alltjämt blev fler och fler. Den långa bjälken dunkade regelbundet mot porten, stenarna regnade ned, porten knakade, och inne i kyrkan efterträdde det ena åskdånet det andra.
Läsaren har utan tvivel redan gissat, att det motstånd som gjorde friborgarna så ursinniga, härledde sig från Quasimodo. Slumpen hade olyckligtvis kommit vår döve hjälte till undsättning.
Då han gått ned på plattformen mellan tornen, hade han ännu ingen redig tanke. Han sprang några minuter av och an på galleriet som en galning, såg från sin upphöjda plats den kompakta massan av friborgare redo att storma fram mot kyrkan och bönföll Gud eller djävulen att rädda zigenarflickan. Ett tag funderade han på att skynda upp i södra tornet och ringa i stormklockan, men innan Maries röst hade gjort sig hörd en enda gång, skulle måhända kyrkporten hinna sprängas tio gånger om. Det var just i detta ögonblick, som smederna närmade sig porten med sina verktyg. Vad var att göra?
Plötsligt kom han att tänka på att några murare hela dagen hållit på att reparera muren, trävirket och taket på det södra tornet. Det blev en hoppets stråle för honom. Muren var av sten, taket av bly, och dessutom fanns där en hel massa trävirke.
Quasimodo sprang upp i detta torn. De lägre kamrarna var verkligen fulla med byggnadsmaterial. Där fanns högar av tegel, blyplåtar, sågade bjälkar, högar med bråte - korteligen, en hel arsenal.
Det var i sista minuten. Järnsläggor och spett var i verksamhet därnere. Med en styrka, som gjordes tiodubbel av den överhängande faran, lyfte han upp ena änden av den tyngsta och längsta av alla bjälkarna. Han lyckades skjuta ut den genom en glugg; så grep han tag i den utanför tornet, sköt ut den över plattformens balustrad och lät den falla ned i bråddjupet. Under sitt fall på etthundrasextio fot skrapade bjälken mot väggen, krossade bildhuggerierna, snurrade runt flera gånger som vingen på en väderkvarn och nådde till sist marken. Ett gällt skri höjdes, och den svarta bjälken studsade mot stenläggningen, liksom då en orm höjer sig för att hugga till.
Quasimodo såg hur friborgarna skingrades vid bjälkens fall, liksom då
