rep, klättrade upp med tillhjälp av de utskjutande bildhuggerierna. De klängde sig fast vid varandras trasor. Det gavs ingen utväg att motstå detta stigande tidvatten av hemska ansikten. Raseri tycktes prägla dessa ursinniga uppsyner; deras smutsiga pannor lackade av svett, deras ögon gnistrade och alla dessa hemska ansikten angrep Quasimodo. Det var, som om någon annan kyrka hade skickat dit sina gorgoner, sina hundhuvuden, sina demoner, alla sina mest fantastiska skulpturer för att angripa Notre-Dame. Det var som ett överdrag av levande vidunder över fasadens stenvidunder.
Emellertid hade kyrkplanen blivit upplyst av tusende facklor. Denna scen, som hittills varit begravd i tätt mörker, badade plötsligt i ett hav av ljus. Och nu tycktes hela staden ha vaknat upp ur sin sömn. Dystra klämtningar hördes i fjärran; friborgarna tjöt, flämtade, svor och klättrade, och Quasimodo, som var maktlös gentemot så många fiender, darrade för zigenarflickans liv och såg alla dessa ursinniga ansikten komma närmare och närmare hans galleri, uppsände böner till himmelen om ett underverk och vred sina händer i förtvivlan.
Femte kapitlet
DEN AVSKILDHET, I VILKEN KONUNG LUDVIG AV FRANKRIKE LÄSER SINA BÖNER
Läsaren har förmodligen inte glömt, att Quasimodo strax innan han varseblev friborgarnas framryckande skara, från höjden av sitt torn kastade en blick över Paris och då såg ett enda ljus tindra i ett fönster i översta våningen av en hög och dyster byggnad i närheten av Porte-Saint-Antoine. Denna byggnad var Bastiljen, och det tindrande ljuset var Ludvig XI:s.
Ludvig XI hade faktiskt varit i Paris sedan två dagar tillbaka. Två dagar senare var det hans avsikt att bege sig till sin fästning Montilz-lès-Tours. Han visade sig sällan i sin goda stad Paris, och när han visade sig där, var det endast för en kort tid, emedan han där inte kände sig omgiven av tillräckligt många murar, galgar och skotska bågskyttar. Denna gång hade han kommit för att tillbringa natten i Bastiljen. Hans stora gemak i Louvren föll honom föga i smaken. Han kände sig alldeles bortkommen i all denna storslagenhet. Denne gode borgarkung föredrog Bastiljen med en liten kammare och en enklare sång, och för övrigt var Bastiljen starkare än Louvren.
