Denna lilla kammare, som konungen reserverat åt sig i det beryktade statsfängelset, var emellertid ganska rymlig och upptog översta våningen i ett av småtornen. Det var ett cirkelrunt gemak med glänsande halmmattor på golvet, takbjälkar, dekorerade med liljor av förgylld metall, och ljusgröna, panelade väggar.
Där fanns endast ett fönster, avlångt och spetsigt och försett med flätverk av järntråd och ytterligare fördunklat av glasmålningar, framställande kungens och drottningens vapen. Varje ruta hade kostat tjugutvå sols.
Det fanns bara en ingång, en modern dörr, på innersidan försedd med ett draperi och på yttersidan med en vackert arbetad portik av irländsk ek.
I detta rum syntes inga av de möbler, som man vanligtvis ser i ett rum, varken bänkar, stolar eller pallar; där fanns endast en länstol, men en storartad sådan; trävirket var bemålat med rosor och sitsen var av röd marockäng, dekorerad med långa silkesfransar och med ett överflöd av förgyllda spikhuvuden. Det faktum, att endast denna enda stol fanns, utvisade, att blott en enda person hade rättighet att sitta i detta rum. Framför stolen och i närheten av fönstret stod ett bord, beklätt med en duk, i vilken en massa fåglar var invävda. På bordet fanns ett bläckhorn, pergamentsrullar, några pennor och en stor bägare av ciselerat silver. Litet längre bort syntes en kamin och en bönpall av karminröd sammet med guldfransar. Och bakom den såg man en enkel säng med gul och röd damast utan andra prydnader än några enkla fransar. Sådan var den kammare, som då för tiden allmänt kallades “den avskildhet, i vilken konung Ludvig av Frankrike läser sina böner”.
I det ögonblick då vi för in läsaren i detta rum, var det mycket mörkt. Ljussläckningssignalen hade ringt för en timme sedan. Det var mörk natt, och det fanns endast ett fladdrande vaxljus på bordet att belysa de fem personer, som var grupperade i rummet.
Den förste, på vilken ljusskenet föll, var en dyrbart klädd herre i tröja och scharlakansröda byxor med silverränder samt en kappa av guldtyg med svarta snörmakerier. Denna lysande dräkt glittrade i alla veck. Mannen, som bar den, hade sitt vapen broderat i lysande färger på bröstet, en sparre med en springande hjort. Skölden uppbars till höger av en olivgren och till vänster av ett hjorthorn. Mannen bar i sitt bälte en dyrbar dolk, vars skaft av förgyllt silver var ciselerat i form av en hjälmbuske med en grevekrona över. Hans uppsyn var elak och högdragen; vid första anblicken såg man dryghet i hans ansikte, vid den andra bakslughet. Han stod med blottat huvud och en lång pergamentsrulle i handen bakom länstolen, i vilken satt en särdeles tarvligt klädd man i en vårdslös ställning, med det ena knäet upplagt över det andra och armbågen stödd mot bordet. Må man föreställa sig på denna dyrbara marock-
302
