av minsta vikt. När de står där omkring kungen utan att göra minsta nytta, kommer de mig att tänka på de fyra evangelisterna, som omger urtavlan på palatsets stora tornur och som Philippe Brille helt nyligen har reparerat. De är förstås förgyllda, men de anger inte tiden, och urvisaren reder sig mycket bra utan dem.
Han satt försänkt i tankar ett ögonblick. Så tillade han, i det han skakade på sitt gamla huvud:
— Vid Vår Fru, men jag är inte Philippe Brille och jag tänker inte förgylla om de stora vasallerna. Jag var av samma åsikt som konung Edward: “Rädda folket och döda de höga herrarna.” Fortsätt, Olivier.
Den person, som han tilltalade vid detta namn, tog åter pergamentet ur hans händer och fortsatte sin uppläsning:
“… till Adam Tenon, sigillbevarare vid prevotämbetet i Paris, för silver, bearbetning och gravering av ovannämnda sigill, som har gjorts nytt, därför att de gamla inte kunde användas längre, därför att de var så gamla och nötta, tolv livres.
Till Guillaume Frère fyra livres, fyra sols för hans besvär och kostnader att ha matat duvorna i de två duvslagen vid Hôtel des Tournelles under månaderna januari, februari och mars detta år, och för inköp av sju sextierer korn.
Till en munk för att han biktat en förbrytare fyra sols.”
Konungen hörde på under tystnad. Då och då hostade han. Då förde han silverbägaren till läpparna, tog en klunk och gjorde en grimas.
“Under loppet av detta år har på domstolens befallning femtiosex utrop ägt rum vid gatukorsningarna i Paris. Kostnaderna därför återstår ännu att reglera.
För grävningar och letanden på diverse platser i Paris och annorstädes efter skatter, som påstås vara gömda på ovannämnda platser, ehuru ingenting har blivit funnet, fyrtiofem livres.”
— Att gräva ned en écu för att få tag i en sol! sade kungen.
“… För att i Hôtel des Tournelles ha insatt sex rutor av vitt glas, där järnburen är, tretton sols. För tillverkande och levererande av fyra vapensköldar, bärande vår ovannämnda nådiga herres vapen och smyckande av kransar med rosor, sex livres. För två nya ärmar till kungens gamla tröja tjugu sols. För en burk fett att smörja kungens stövlar med femton denierer. Till ny stia åt kungens svarta svin trettio livres. Diverse avbalkningar, bjälkar och galler till lejonburarna vid Hôtel Saint-Paul tjugu livres.”
— Dyra djur det där! sade Ludvig den XI. Men det gör detsamma, ty det är i alla fall en kunglig lyx. Där finns ett stort rött lejon, som jag älskar för dess präktiga hållning. Har ni sett det, mäster Willem? Furstar måste ha dessa underbara djur. Till hundar måste konungarna ha lejon och till katter tigrar. En krona anstår det stora. Redan under hednatiden
