var det brukligt, att när folket offrade hundrade oxar och hundrade får, offrade kejsarna hundrade lejon och hundrade örnar. Det låg något mycket vilt och mycket ädelt däri. Frankrikes konungar har alltid haft detta rytande omkring sin tron. Och dock måste man göra mig den rättvisan att medge, att jag inte förstör så mycket pengar på dylikt som mina företrädare och att jag har ett mindre lager av lejon, björnar, elefanter och leoparder än de. Fortsätt, mäster Olivier. — Vi ville endast säga detta till våra flamländska vänner.
Willem Rym bugade sig djupt, under det att Coppenole med sin buttra uppsyn liknade en av de björnar, som hans majestät just talat om. Kungen observerade det inte. Han hade just fört bägaren till munnen och höll på att spotta ut drycken på golvet, i det han sade:
— Pu! En sådan otäck smörja!
Den läsande fortsatte:
“… För underhåll åt en lösdrivare, som sedan sex månader tillbaka suttit häktad i lösdrivarfängelset i avvaktan på att beslut fattas om vad man skall taga sig till med honom, sex livres fyra sols.”
— Vad vill detta säga? inföll kungen. Föda och underhåll åt den som skall hängas! Pasque-Dieu! Jag vill inte ge en enda sol till ett sådant underhåll. Olivier, ordna saken med herr d'Estouteville. Redan i natt skall vi vidtaga förberedelser till att förena den hedersmannen i det heliga äktenskapet med galgen. Fortsätt!
Olivier satte med tumnageln ett märke vid lösdrivaren och fortsatte sedan:
“Till Henriet Cousin, överbödel i Paris, en summa av sextio sols utanordnade av herr prevoten av Paris till inköp av ett stort svärd att användas vid halshuggning av sådana som dömts efter sina förtjänster, och försett med ett nytt fodral samt övrigt tillbehör, ävensom för reparerande och slipning av det gamla svärdet, som blev hackigt och slött, då det användes mot Messire Louis de Luxembourg, såsom det tydligt kan bevisas.”
Här avbröt kungen honom åter.
— Nog nu, sade han. Jag skall med största nöje giva order om denna utbetalning. Dylika utgifter fäster jag mig inte vid. Jag har aldrig funnit dessa pengar bortkastade. Fortsätt.
“För tillverkning av en ny stor bur…”
— Ah! sade kungen, i det han lade händerna på stolens armstöd. Jag visste, att det var av någon särskild anledning, som jag kommit till Bastiljen. Vänta, mäster Olivier. Jag vill själv titta på den där buren. Ni får läsa upp kostnaderna för den, medan jag granskar den. Herrar flamländare, ni måste komma med och titta på den. Den är en kuriositet. Han reste sig upp, stödde sig på interlokutörens arm, gjorde ett tecken åt den stumme mannen vid dörren och ett annat åt de båda flamländar-
306
