vilken verkan kardinalens plötsliga och olägliga ankomst måtte ha haft på honom.
Och det han kanske fruktat, inträffade också. Hans eminens ankomst så att säga vände upp och ned på publiken. Alla vände sig mot estraden. Det var omöjligt att längre höra någonting.
— Kardinalen! Kardinalen! upprepade alla munnar.
Den stackars prologen avbröts plötsligt för andra gången.
Kardinalen stannade ett ögonblick på tröskeln till estraden. Medan han lät sin ganska likgiltiga blick vandra över publiken, fördubblades uppståndelsen. Alla ville se honom bättre. Var och en sträckte på halsen för att kunna se över grannarnas axlar.
Och det var verkligen en högt uppsatt person, värd att beskådas lika väl som varje annat skådespel. Carl, kardinal av Bourbon, ärkebiskop och greve av Lyon, Galliens primas, var samtidigt besläktad med Ludvig XI genom sin bror, Pierre, herre till Beaujeu, som hade äktat kungens äldsta dotter, och med Carl den djärve genom sin mor, Agnes av Burgund. Men det mest framträdande karaktärsdraget hos Galliens primas var hans fikande efter hovgunst och hans kryperi för de makthavande. Man kan därav sluta sig till vilka otaliga bekymmer detta dubbla släktskap berett honom och alla de världsliga blindskär, mellan vilka hans andliga farkost haft att kryssa sig fram, så att den inte skulle krossas vare sig mot Ludvig eller Carl, detta Charybdis och detta Scylla, som hade uppslukat hertigen av Nemours och konnetabeln av Saint-Pol. Men himlen vare lovad, han hade rett sig lyckligt och väl och kommit fram till Rom. Men fastän han befann sig i hamn eller kanske just därför att han befann sig i hamn, tänkte han aldrig utan ängslan på sitt långa och mödosamma politiska livs skiftande bana. Han brukade också säga, att året 1476 för honom hade varit svart och vitt, varmed han menade, att han det året hade förlorat sin mor, hertiginnan av Bourbonnais, och sin kusin, hertigen av Burgund och att den ena förlusten hade länt honom till tröst över den andra.
För övrigt var han en hygglig karl. Han förde ett glatt kardinalsliv, drack gärna ett glas gott vin, gav hellre en allmosa åt en vacker flicka än åt en gammal gumma, och av alla dessa anledningar var han mycket omtyckt av populasen i Paris. Han var alltid omgiven av ett litet hov av biskopar och abbéer, riktiga festprissar, så att det hänt mer än en gång, att de fromma människorna i Saint-Germain d'Auxerre, då de på kvällen passerat förbi Bourbonpalatsets upplysta fönster, känt sig skandaliserade av att höra samma röster, som på dagen mässat under aftonsången, nu vid glasens klang skråla backanalen av Benedikt XII, denne påve som lagt en tredje krona till sin tiara — ”Bibamus papaliter”.[1]
- ↑ Låtom oss dricka påvligt!
28
