Det berodde otvivelaktigt på denna så välförtjänta popularitet, att han inte blev ovänligt mottagen av denna folkmassa, som ögonblicket förut hade varit så missnöjd och som kände föga benägenhet för att visa vördnad för en kardinal samma dag, som han skulle väljas till påve. Men parisarnas vrede går fort över och dessutom hade ju de goda borgarna genom att på eget bevåg låta föreställningen börja tagit försteget framför kardinalen, och denna triumf var tillräcklig för dem. För övrigt var kardinalen av Bourbon en vacker karl och iförd en vacker röd mantel, som han uppbar mycket bra, och det var liktydigt med att han på sin sida hade alla kvinnorna, dvs. mer än hälften av publiken. Det hade alldeles säkert varit orättvist och opassande att vissla åt en kardinal, för att han låtit vänta på sig vid en teaterföreställning, då han var en vacker karl och väl uppbar sin röda mantel.
Han kom således in, hälsade publiken med detta leende, som tycks gå i arv hos de högt uppsatta, när de hälsar på folket, och gick långsamt och med uppsynen hos den, som tänker på något annat, fram till sin med scharlakansröd sammet överklädda länstol. Hans följe eller vad vi nu för tiden skulle kalla hans stab av biskopar och abbéer, strömmade efter honom in på estraden under fördubblad uppståndelse och nyfikenhet bland folkmassan. Alla ville peka ut eller namnge åtminstone en av dem, som de kände igen: en kände igen biskopen av Marseille, Alaudet, om jag inte missminner mig, en annan domprosten i Saint-Denis, en annan åter Robert de Lespinasse, abbé i Saint Germain-de-Prés, den utsvävande brodern till en av Ludvig XI:s älskarinnor, alla under glåpord och tillmälen. Vad studenterna beträffar, så svor de. Det var deras dag, deras narrfest, gatans och skolans årligen återkommande orgie. Det fanns ingen skändlighet, som det inte var deras oförytterliga rättighet att uttala. Och dessutom fanns det en massa glada näbbgäddor i folkmassan. Simone Quatrelivres, Agnes la Gadine, Robine Piédébou. Det var väl det allra minsta att man kunde svära efter behag och missbruka Guds namn litet en sådan vacker dag i så gott sällskap av höga präster och glädjeflickor. Också var det heller ingen som försummade att begagna sig av tillfället, utan där uppstämdes en ohygglig kakofoni av hädelser och annat av alla dessa lössläppta tungor, som hölls bundna återstoden av året av fruktan för den helige Ludvigs glödheta tänger. Stackars helige Ludvig, så man struntade i honom i hans eget justitiepalats! Var och en bland studenterna hade åt sig utsett en kaftan bland nykomlingarna på estraden — en svart eller grå eller vit eller violett.
Alla dessa detaljer försvann emellertid så i den allmänna uppståndelsen, att de utplånats, innan de hunnit fram till den reserverade estraden. För övrigt skulle kardinalen inte ha känt sig något vidare illa berörd av dem, då denna dags friheter helt och hållet övergått till sedvänja. Dessutom hade han, och det framgick även av hans bekymrade uppsyn, ett