Och av fruktan för att befallningen skulle bli kontramanderad, rusade han på dörren, som Tristan med föga mild uppsyn öppnade för honom. Soldaterna följde honom ut, i det att de drev honom framför sig med hårda knytnävsslag, som Gringoire uthärdade som en sannskyldig stoiker.
Det goda humör, som kungen visat, sedan han fått höra talas om upploppet mot palatsfogden, framträdde även i allt annat. Denna ovanliga mildhet var inte något litet bevis därpå. Tristan l'Hermite i sin vrå såg lika sur ut som en bulldogg, som får se men inte röra.
Emellertid trummade kungen glatt Pont-Audemer-marschen med fingrarna mot stolens armstöd. Ehuru denne furste kunde konsten att förställa sig, kunde han bättre dölja sin sorg än sin glädje. Dessa hans yttre tecken till glädje kunde mången gång föra honom till ytterligheter, exempelvis då han vid Karl den djärves av Burgund död lovade en silverbalustrad åt den helige Martin i Tours och då han vid sin tronbestigning glömde att giva tillsägelse om sin fars begravning.
— Nå, sire, utbrast plötsligt Jacques Coictier, vad har det blivit av de svåra plågor, med anledning av vilka ers majestät skickat efter mig?
— O, min vän, sade kungen, jag har verkligen mycket svåra plågor. Jag har susningar för öronen, och det känns, som om eldpilar genomborrade mitt bröst.
Coictier fattade kungens hand och tog med viktig min hans puls.
— Pass på nu, Coppenole, viskade Rym. Där är han mellan Coictier och Tristan. Det är hela hans hovstat. En läkare för honom själv, en bödel för alla andra.
Medan Coictier tog kungens puls, anlade han en allvarlig och orolig uppsyn. Ludvig betraktade honom med en viss ängslan, under det att läkarens uppsyn blev allt dystrare och dystrare. Kungens sjuklighet var hans enda mjölkko, och följaktligen begagnade han sig av den efter bästa förmåga.
— O! O! mumlade han slutligen. Det här är verkligen allvarligt.
— Är det? sade kungen ängsligt.
— Hastig, men flämtande och oregelbunden puls, fortsatte läkaren.
— Pasque-Dieu! utbrast hans majestät.
— Det här skulle kunna rycka bort en människa inom mindre än tre dagar.
— Vid Vår Fru! utbrast kungen. Och botemedlet, min vän?
— Jag funderar just ut ett, sire.
Han lät kungen räcka ut tungan, skakade på huvudet och gjorde en grimas, och mitt i detta grimaserande sade han plötsligt:
— Apropå det, sire, så måste jag tala om för er, att det finnes en plats ledig i uppbördsverket och att jag har en nevö.
— Din nevö skall få den där platsen, vän Jacques, sade kungen, men
