gör slut på denna hetta, som jag känner i mitt bröst.
— Eftersom ers majestät är så nådig, känner jag mig förvissad om att ni inte kommer att vägra att hjälpa mig litet med mitt husbygge vid Rue Saint-André-des-Arts, sade läkaren.
— Såå? sade kungen.
— Det är slut med mina kontanter, sade läkaren, och det vore verkligen skada, om huset bleve utan tak — inte för själva husets skull, ty det är mycket enkelt och tarvligt utan med anledning av de målningar av Jehan Fourbault, som pryder väggpanelerna. Där är en Diana, flygande i luften — så utsökt målad, så vacker och späd, med så vackert hår och en halvmåne på huvudet, så vit och finhylt, att hon inleder dem i frestelse, som ser på henne alltför noga.
— Bödel! brummade Ludvig XI. Vart vill du komma med allt detta?
— Jag vill ha ett tak över dessa målningar, sire, och fast det endast är en småsak, har jag inga pengar kvar.
— Vad kommer ditt tak att kosta?
— Åh, ett tak av koppar med figurer och förgyllningar, allra högst tvåtusen livres.
— Ah, den mördaren! utbrast kungen. Han drar aldrig ut en tand på mig, utan att den blir en diamant!
— Får jag mitt tak, sire? frågade Coictier.
— Ja, och måtte f-n ta dig, men bota mig!
Jacques Coictier bugade sig djupt och sade:
— Sire, det är ett lösande och mildrande medel, som skall rädda er. Vi skall applicera på era länder ett medel, sammansatt av cerat, armenisk bolus, äggvita, olja och ättika. Ni fortsätter med er hälsodryck, och jag ansvarar för ers majestäts liv.
Ett brinnande ljus lockar alltid mer än en enda fluga. När mäster Olivier såg att kungen befann sig i sin frikostigaste sinnesstämning, ansåg han det lämpligt att begagna sig av det gynnsamma ögonblicket och kom nu i sin tur fram.
— Sire!
— Vad är det nu då? frågade Ludvig XI.
— Sire, ers majestät vet väl, att Simon Radin är död?
— Ja, än sedan då?
— Jo, han var kansler vid skattkammarämbetet.
— Nå?
— Sire, platsen är nu ledig.
Medan han uttalade dessa ord, hade mäster Oliviers högdragna ansikte fått ett inställsamt uttryck, den enda förändring, som hovmannens uppsyn kunde antaga. Kungen såg honom rätt i ansiktet och sade torrt:
— Jag förstår.
Efter en kort paus fortsatte han:
318
