Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/325

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

sten. Mången riddare blev dödad av dessa bondlurkar, och herr de Château-Guyon, den förnämste ädlingen i Burgund, anträffades död tillsammans med sin stora gråa häst i ett moras.

— Min vän, svarade kungen, ni talar om en batalj, men här är det endast fråga om ett upplopp, som jag kan göra slut på, endast genom att rynka ögonbrynen.

— Det kan ju hända, sire, svarade den andre lugnt. I så fall har folkets stund ännu inte kommit.

Nu ansåg Willem Rym det på tiden att blanda sig i saken.

— Mäster Coppenole, ni talar till en mäktig monark.

— Jag vet det, svarade strumpvävaren allvarligt.

— Låt honom fortsätta, mäster Rym, min vän, sade kungen. Jag tycker om människor, som talar rent ut. Min far, Karl VII, brukade säga, att sanningen var sjuk. Jag för min del trodde, att den var död, utan att ha funnit någon biktfader, men mäster Coppenole visar mig, att jag misstagit mig.

Så klappade han vänligt Coppenole på axeln och tillade:

— Ni sade alltså, mäster Jacques?

— Jag säger, sire, att ni kanske har rätt, att folkets stund ännu inte har kommit här i landet.

Ludvig XI fixerade honom skarpt.

— Och när kommer denna stund, mäster?

— Ni kommer att höra, när timslaget slår.

— Från vilket ur, om jag får lov att fråga?

Med sin lugna, bondska uppsyn gjorde Coppenole ett tecken åt kungen att träda fram till fönstret.

— Här finns en fästning, en stormklocka, kanoner, borgare, soldater. När stormklockan ringer, när kanonerna dånar, fästningsmurarna ramlar med stort larm, då borgarna och soldaterna skjuter på och dödar varandra, då är timmen slagen.

Ludvig XI:s uppsyn blev dyster och tankfull. Han stod tyst ett ögonblick och knackade sakta med handen mot den massiva tornväggen, liksom då man klappar en favorithäst.

— Nej, nej! sade han sedan. Du ramlar inte så lätt, min goda Bastilj! Så vände han sig abrupt om mot den djärve flamländaren och sade: Har ni någonsin sett ett uppror, mäster Jacques?

— Jag har gjort ett, svarade strumpvävaren.

— Hur bär man sig åt för att ställa till uppror? sade kungen.

— Åh, svarade Coppenole, det är inte så svårt att ställa till ett sådant. Det finns hundratals sätt. Först och främst måste det råda missnöje i staden. Det är ingenting ovanligt. Och dessutom måste man ta hänsyn till invånarnas karaktär. De i Gent har lätt för att göra uppror. De tycker alltid om furstens son, men aldrig om fursten. Nåväl, låt oss antaga, att

321