det en morgon kommer någon in i min butik och säger: Pappa Coppenole, det är si eller det är så — exempelvis att hertiginnan av Flandern vill rädda sina ministrar, att fogdeämbetet har fördubblat tullen på grönsaker eller något i den vägen. Då slänger jag ifrån mig, vad jag har för händer, rusar ut på gatan och ropar: Till storms! Till storms! Det finns alltid något tomfat. Jag kliver upp på det och säger med hög röst de första ord, som faller mig in, och säger, vad jag har på hjärtat. Och när man tillhör folket, har man alltid någonting på hjärtat. Det blir folksamling, de ropar, de ringer i stormklockan, folket skaffar sig vapen genom att avväpna soldaterna, det strömmar ännu flera människor till, och saken är klar. Och på samma sätt kommer det alltid att förbli, så länge det finns höga herrar på slotten, borgare i städerna och bönder på landsbygden.
— Och mot vem gör ni uppror på detta sätt? frågade kungen. Mot era fogdar? Mot era feodalherrar?
— Ja, ibland. Det beror på hur det faller sig. Ibland till och med mot hertigen.
Ludvig XI återvände till sin länstol och sade småleende:
— Ah, men den här gången har de ännu inte hunnit längre än till fogdarna!
I samma ögonblick kom Olivier le Daim tillbaka in, åtföljd av två pager, som bar kungens rakattiralj, men vad som slog Ludvig XI med häpnad var att se, att han även åtföljdes av prevoten av Paris och anföraren för vakten, som båda två föreföll högst bestörta. Den förargade barberaren såg även bestört ut, ehuru hans uppsyn även förrådde en viss belåtenhet. Det var han, som talade först.
— Sire, jag ber om förlåtelse för de sorgliga underrättelser, jag medför.
Kungen vände sig om så hastigt, att han skrynklade ihop mattan med stolsbenen.
— Vad vill det säga? frågade han.
— Sire, svarade Olivier med den skadeglada uppsynen hos den, som njuter i förväg av att få utdela ett hårt slag. Det är inte mot palatsfogden, som detta upplopp är riktat.
— Mot vem är det i så fall riktat?
— Mot er, sire.
Den gamle kungen sprang upp och stod rak som en ung man.
— Förklara dig, Olivier! Förklara dig! Och var rädd om ditt huvud, min vän, ty jag svär vid Saint-Lôs kors, att om du ljuger för oss i denna angelägenhet, så är det svärd, varmed herr de Luxembourgs nacke höggs av, inte så slött, att det skall kunna rädda din!
Denna ed var fruktansvärd. Endast två gånger i sitt liv hade Ludvig XI svurit vid Saint-Lôs kors. Olivier öppnade munnen för att svara.
— Sire…
322
