ramla omkull. Det är ofta våra bästa vänner, som bringar oss på fall!
De gick hastigt nedför torntrappan och tvärs igenom kyrkan, som låg mörk och ödslig men ekade av larmet utifrån, och därpå genom Röda Porten in på klostergården. Själva klostret låg övergivet, ty munkarna hade flytt till biskopshuset för att där uppsända böner tillsammans. Endast några tjänare smög sig omkring i de mörka vrårna. De skyndade fram till den lilla porten, som ledde från denna gård till Terrain. Den svartklädde öppnade den med en nyckel, som han hade på sig. De fann denna inhägnade plats alldeles övergiven, och larmet från de stormande friborgarna nådde dem mera dämpat. Den svala bris, som följer floden, prasslade i lövverket på det enda tråd, som fanns planterat på yttersta spetsen av Terrain. Likväl befann de sig ännu i farans omedelbara närhet. De närmaste byggnaderna var biskopens palats och kyrkan. I det förstnämnda rådde uppenbarligen den största uppståndelse. Dess mörka massa strimmades av ljussken, som irrade av och an.
Mannen med lyktan gick rakt fram till Terrains utskjutande udde. Längst ut vid vattnet stod en rad murkna pålar med träribbor fastspikade på tvären, och över dessa bredde en låg vinranka ut sina förkrympta grenar, påminnande om fingrarna på en öppen hand. I skuggan av denna spaljé låg en liten båt dold. Mannen gav Gringoire och hans följeslagerska ett tecken att stiga ned i den. Geten följde efter dem. Mannen själv steg ner sist av alla, sedan skar han av linan, sköt med en lång båtshake ut båten, grep ett par åror, slog sig ned i fören och rodde av alla krafter tvärs över floden. Seine är mycket strid på detta ställe, och det kostade honom en betydlig ansträngning att klara udden.
Gringoires första omsorg, då han stigit ned i båten, var att lägga geten tvärs över sina knän. Han slog sig ned i aktern, och den unga flickan, som erfor en obestämd fruktan vid åsynen av den svartklädde, slog sig ned intill poeten.
När vår filosof kände, att båten vaggade, klappade han i händerna och kysste Djali mellan hornen.
— O! utbrast han. Nu är vi räddade alla fyra! så tillade han med djupsinnig min: Emellanåt står man i tacksamhetsskuld till slumpen, emellanåt till sin egen fientlighet för utgången av något stort företag. Båten sköt långsamt fram mot högra stranden. Den unga flickan iakttog med hemlig förfäran den okände. Han hade omsorgsfullt stängt sin blindlykta och skymtade nu endast som en vålnad från fören av båten. Hans kapuschong var alltjämt nerdragen över ansiktet som ett slags mask, och för var gång han under rodden sträckte ut armarna, såg de svarta, vida rockärmarna ut som ett par väldiga läderlappar. Han hade ännu inte viskat ett enda ord. I båten hördes endast årornas plaskande och skvalpandet mot båtens sidor.
— Vid min själ! utbrast plötsligt Gringoire. Vi är lika muntra och
330
