uppsluppna som uvar! Vi är lika tysta som fiskar. Pasque-Dieu, mina vänner, jag skulle gärna vilja ha någon att prata med! Ett ord, mitt vackra barn! Jag ber er, säg mig bara ett enda litet ord. Apropå det så brukade ni ha en besynnerlig liten grimas. Har ni den kvar ännu? Ni måste veta, min kära vän, att parlamentet har full domsrätt över alla fristader och att ni befann er i stor fara i er lilla cell i Notre-Dame. Ack, den lilla trochylusfågeln bygger sitt rede i krokodilens gap. Mästare, nu tittar månen fram igen. Måtte de bara inte upptäcka oss! Vi utför en berömlig handling, då vi räddar mademoiselle, och dock skulle de hänga oss i kungens namn, om de grep oss. Ack, varje mänsklig handling har två sidor. Den ene blir berömd för något, som den andre får uppbära klander för. Den ene beundrar Caesar och fördömer Catalina. Inte sant, mästare? Jaså, ingen vill svara mig. Jag blir tvungen att prata för mig själv. Det är, vad vi i tragedien kallar en monolog. Pasque-Dieu! Jag måste tala om för er, att jag alldeles nyss träffat Ludvig XI och att det är av honom jag lagt mig till med den eden. Pasque-Dieu! De håller ännu på med sitt oväsen i la Cité. Han är en gemen, elak gammal kung. Han är alldeles inbäddad i skinn. Han är ännu skyldig mig betalningen för mitt bröllopskväde, och han hade så när låtit hänga mig i kväll, vilket hade varit högst otrevligt för mig. Han är snål mot förtjänstfulla män. Under denne vår fromme och milde monark knakar galgarna under bördan av hängda, stupstockarna strömmar av blod, och fängelserna är fullproppade. Denne kung plockar åt sig med ena handen och hänger med den andra. Han är storleverantör åt fru Pålaga och herr Galge. De stora berövas sina värdigheter, och de små får alltjämt nya bördor att bära. Det är en furste utan rim och reson. Jag tycker inte om honom. Och ni, mästare?
Den svartklädde lät den språksamme poeten prata på. Han kämpade alltjämt mot den starka strömmen, som skiljer la Cités förstäv från akterstäven på Notre-Dameön, som nu för tiden kallas Ludvig den heliges ö.
— Apropå det, mästare, fortsatte Gringoire plötsligt. Medan vi trängde oss fram över kyrkplanen genom skaran av ursinniga friborgare, lade ers högvördighet då märke till den där lille saten, som er dövnicke just höll på att krossa skallen på mot balustraden till kungarnas galleri? Jag är närsynt och kunde inte se hans anletsdrag. Vem tror ni, det kunde vara? Den okände svarade inte ett ord. Men plötsligt slutade han att ro, lät armarna falla ned, som om de vore avbrutna, och huvudet sjunka ned mot bröstet, och Esmeralda kunde höra, hur han stönade konvulsiviskt. Hon ryckte till; hon hade hört samma ljud förr.
Båten, som nu överlämnades åt sig själv, drev några ögonblick med strömmen. Men till sist rätade den svartklädde på sig, grep åter årorna och började ro mot strömmen. Han dubblerade Notre-Dameöns udde
