annat bekymmer, som följde honom tätt i hälarna och beträdde estraden nästan samtidigt med honom. Detta bekymmer var den flamländska ambassaden.
Inte så att han var någon djupsinnig politiker, som tänkte på de möjliga följderna av en förmälning mellan hans kusin Margareta av Burgund och hans kusin Carl, kronprinsen av Frankrike, hur länge denna hoplappade vänskap mellan hertigen av Österrike och kungen av Frankrike skulle vara, hur kungen av England skulle upptaga det förakt, som visats hans dotter, allt det där oroade honom mycket litet, och han drack varje kväll sitt kungliga Chaillotvin utan att ana, att några buteljer av detta samma vin (visserligen en smula ”reviderat och korrigerat” av läkaren Coictier), hjärtligt erbjudet av Ludvig XI till Edward IV, en vacker dag skulle befria Ludvig XI från Edward IV. Den högt ärade ambassaden från hertigen av Österrike beredde kardinalen inga bekymmer i den vägen, men den kom honom olägligt i ett annat hänseende. Det kändes nämligen litet hårt för honom, att han, Carl av Bourbon, skulle vara nödsakad att högtidligt mottaga och krusa för några vanliga, simpla borgare, han kardinalen, för rådmän, han, den levnadsglade fransmannen pokulera med flamländska öldrickare, och allt detta offentligt. Detta var ett av de beskaste piller, han måste svälja för att vara kungen till lags.
Han vände sig emellertid mot dörren med den förbindligaste uppsyn i världen (så väl han instuderat denna uppsyn!) då dörrvaktaren med ljudlig röst anmälde:
— Herr hertigens av Österrike herrar sändebud.
Det är onödigt att omtala, att hela den övriga salen gjorde likadant.
Nu anlände två och två, med ett allvar i uppträdandet, som stod i sällsam kontrast till självsvåldet hos Carls av Bourbon prästerliga svit, Maximilians av Österrike fyrtioåtta ambassadörer, anförda av högvördige pater Johan, abbot i Saint-Bertin, kanslär vid Gyllene skinnets orden, och Jakob van Goy, herre till Dauby, överborgmästare i Gent. I folkmassan uppstod en tystnad, som då och då bröts av halvkvävda skratt vid åhörandet av dessa löjliga namn och alla dessa titlar, som var och en av dessa personer med orubbligt allvar uppgav för den anmälande, vilken i sin tur slängde dem vidare huller om buller och helt och hållet förvanskade. Där var mäster Loys Roelof, rådman i staden Louvain, herr Clays Etuelde, rådman i Bryssel, herr Paul von Baeust, herre till Voirmizelle, president i Flandern, mäster Johan Coleghens, borgmästare i staden Antwerpen, mäster Georg van der Moere, rådman i Gent, Gheldolf van der Hage, icke lagfaren rådman i sistnämnda stad, och herr van Bierbecque och Johan Pinnock och Johan Dymaerzelle, o.s.v., o.s.v., fogdar, rådmän, borgmästare, borgmästare, rådmän, fogdar, allesammans stela, strama och uppblåsta, helgdagsklädda i sammet och damast och baretter
30
