Placerade sålunda mellan profossen och modern, tvekade soldaterna ett ögonblick. Så fattade de sitt beslut och ryckte fram mot Råtthålet.
När cellkvinnan såg det, reste hon sig plötsligt på knäna, kastade tillbaka håret, som föll ned över hennes ansikte, och lät sedan sina magra vissnade händer falla ned utefter sidorna. Stora tårar vällde upp i hennes ögon och flödade sedan nedför hennes fårade kinder, liksom en ström nedför en flodbädd. Samtidigt började hon tala, men i så bönfallande, så mild, så undergiven och så hjärtslitande ton, att mer än en av soldaterna, som omgav Tristan och som inte ens skulle ha varit rädda för att äta människokött, torkade sig i ögonen.
— Nådigaste herrar, nådigaste herrar sergeanter, ett ord! Det är en sak, jag måste tala om för er. Det är min dotter, förstår ni, min kära lilla dotter, som jag hade förlorat. Hör på, det är en hel historia. Ni skall veta, att jag mycket väl känner till herrar sergeanter. De var mycket snälla mot mig förr i tiden, då de små gossarna brukade kasta sten på mig, därför att jag var en glädjeflicka. Ni skall få se, att ni låter mig behålla mitt barn, när ni får reda på allt. Ja, jag har varit en stackars glädjeflicka. Det var zigenerskorna, som stal henne från mig. Och dock har jag gömt hennes lilla sko i femton år. Titta! Här är den. Sådana här små fötter hade hon. I Reims! Chantefleurie! Rue Folle-Peine! Ni känner kanske allesammans till det där. Det var jag. I er ungdom, det var en glad tid, och det gick muntert till. Ni kommer att ha medlidande med mig, mina nådiga herrar, inte sant? Zigenerskorna stal henne ifrån mig. De höll henne skild från mig i femton år. Jag trodde, att hon var död. Men föreställ er, mina kära vänner, jag trodde henne vara död. Jag har tillbragt femton år här i denna grotta, utan någon eld om vintern. Det var svårt. Den kära lilla söta skon! Jag gråt så mycket, att den gode Guden till sist hörde mig. I natt återgav han mig min dotter. Det är ett underverk av den gode Guden. Hon är inte död. Ni kommer inte att taga henne ifrån mig, jag är säker på att ni inte gör det. Om det vore fråga om mig själv, skulle jag inte säga något därom, men att taga henne, ett barn på sexton år! Låt henne få tid på sig att se solen. Vad har hon gjort er? Ingenting alls. Och inte jag heller. Om ni visste, att jag inte har någon annan än henne, att jag är gammal, att det är en välsignelse, som den heliga jungfrun sänder mig! Ni är ju så goda allesammans! Ni visste inte, att det var min dotter, men nu vet ni det. O, jag älskar henne så! Herr överprofoss, jag vill hellre taga emot ett knivstygn i min sida, för att bespara henne en skråma på fingret! Ni som ser så god ut, nådig herre! Det jag nu omtalar för er; förklarar saken för er, inte sant? O, om ni haft en mor, nådig herre! Det är ni som är anförare, låt mig behålla mitt barn. Betänk endast, att jag ber er därom på mina knän, liksom man ber till Jesus Kristus! Jag begär ingenting av någon. Jag är från Reims, mina nådiga herrar, jag rår om en liten jordbit där, som jag fått ärva efter min
350
