morbror Mahiet Pradon. Jag är ingen tiggerska. Jag vill ingenting ha, jag vill endast behålla mitt barn! Den gode Guden, som är allas vår herre, har inte för ro skull återgivit mig henne! Kungen, ni talar om kungen! Kan det bereda honom någon glädje, att man dödar min lilla flicka? För övrigt är det min dotter, min dotter, min, hon är inte kungens, hon är inte er! Jag vill bort härifrån, vi vill båda komma bort härifrån, och när två kvinnor, mor och dotter, stilla och lugnt går sin väg, skall ni låta dem gå sin väg i lugn och ro! Vi hör hemma i Reims. O, ni är så goda, mina nådiga herrar sergeanter, jag älskar er alla! Ni kommer inte att taga ifrån mig min kära lilla flicka, det är omöjligt! Är det inte alldeles omöjligt?
Då hon tystnade, rynkade l'Hermite ögonbrynen, men det var för att dölja en tår, som vällde upp i hans tigeröga. Han övervann emellertid sin svaghet och sade kort och strävt:
— Kungen vill det.
Sedan lutade han sig fram och viskade i Henriet Cousins öra:
— Gör hastigt slut på saken!
Den fruktansvärde profossen kände måhända, att till och med hans hjärta svek honom. Bödeln och soldaterna trädde in i cellen. Modern gjorde intet motstånd. Hon endast släpade sig fram till sin dotter och kastade sig över henne. När zigenarflickan såg soldaterna nalkas, förlänade dödsfruktan henne åter krafter.
— Min mor! utropade hon i en ton av obeskrivlig förfäran. O, min mor! De kommer! Försvara mig!
— Ja, min älskling, jag försvarar dig! svarade modern med svag röst, varpå hon slöt henne i sina armar och betäckte henne med kyssar. Det var i sanning en hjärtslitande syn att se dem båda ligga där på stengolvet, modern över dottern.
Henriet Cousin grep den unga flickan om livet, alldeles under de vackra axlarna. När hon kände beröringen av hans händer, skrek hon: O! och svimmade. Bödeln, från vars ögon stora tårar föll, ville bära bort henne i sina armar. Han försökte lösgöra henne från modern, vilken, så att säga, snott sina armar om dotterns midja, men det grepp, som sålunda förenade henne med dottern var så kraftigt, att det var honom omöjligt att lösa det. Då släpade Henriet Cousin den unga flickan ut ur cellen och modern släpade med. Bådas ögon var slutna.
I detta ögonblick gick solen upp och på torget hade det redan samlats en massa människor, som på avstånd försökte urskilja, vad det var som man släpade över stenläggningen fram mot galgen. Ty Tristan hade en sannskyldig mani att vid alla avrättningar hålla de nyfikna på avstånd. Inga syntes till i fönstren. Men långt borta, högst uppe i det torn av Notre-Damekyrkan, som vetter mot Grèvetorget, avtecknade sig mot den klara morgonhimmelen gestalterna av två män, som tycktes blicka ned på torget.
