kyrkan, likaledes letande efter zigenarflickan. Den stackars döve klockringaren hjälpte dem i deras letande, ty han anade inte deras ödesdigra avsikter; han trodde, att det var friborgarna som var zigenarflickans fiender. Han själv visade Tristan l'Hermite omkring till alla möjliga gömställen, öppnade lönndörrar, altarets dubbelväggar, lönnrummen i sakristiorna. Om den stackars flickan alltjämt funnits kvar där, skulle det ha varit han, som överlämnat henne i deras händer.
När den outtröttlige Tristan slutligen insett gagnlösheten i sitt letande, fortsatte Quasimodo på egen hand. Tjugu gånger, hundrade gånger om gick han omkring i kyrkan, från ena änden till den andra, från tornen till grunden, steg upp för torntrappan, sprang nedför den, ropade, skrek, kikade in i alla hål, snokade, stack in en tänd fackla i varje valv, desperat, vanvettig, kvidande. Ett vilt djur, som förlorat sin hona, kan inte ryta värre, kan inte vara vildare. Till sist, när han till fullo förvissat sig om att hon var borta, att allt var över, att man hade stulit henne från honom, gick han långsamt nedför torntrappan, denna samma trappa, som han stigit uppför så glad och med sådana lätta steg den dag, då han hade räddat henne. Nu gick han samma väg, med sänkt huvud, stum, tårlös, knappast i stånd att andas. Kyrkan låg åter tyst och övergiven. Bågskyttarna hade lämnat den för att förfölja trollpackan i la Cité. Quasimodo, nu lämnad ensam i detta väldiga Notre-Dame, som ögonblicket förut varit belägrat och så omvärvt av larm och oväsen, begav sig åter till den cell, i vilken zigenarflickan sovit så många veckor under hans beskydd. Då han närmade sig den, kunde han inte låta bli att inbilla sig, att han, då han kom in i den, kanske skulle återfinna henne där. Då han kom fram till den krök av galleriet, från vilken han kunde se den trånga kammaren med dess lilla fönster och dess låga dörr, alldeles under ett djupt valv som ett fågelbo under en gren, svek modet den stackars varelsen och han lutade sig mot en pelare för att inte falla. Han inbillade sig, att hon måhända hade kommit tillbaka, att detta lilla rede var alltför lugnt, alltför tryggt och alltför förtjusande, för att hon inte skulle vara där, och han vågade inte taga ett steg till, av fruktan att se sin illusion skingrad.
— Ja, sade han för sig själv, hon sover kanske, eller ber, så jag får inte störa henne.
Till sist samlade han hela sitt mod, smög sig fram på tåspetsarna, lyssnade, steg in. Tomt! Den lilla cellen var alltjämt tom! Den olycklige mannen gick med långsamma steg omkring i kammaren, lyfte upp bädden och tittade under den, som om hon hade kunnat gömma sig där mellan madrassen och stengolvet. Så skakade han på huvudet och stod där som bedövad. Plötsligt trampade han ursinnigt på sin fackla, så att den slocknade, och utan att ge ett ljud ifrån sig, rusade han med framsträckt huvud mot väggen och föll medvetslös till golvet.
