Henriet Cousin stannade vid foten av den ödesdigra stegen, och flämtande, så upprörd gjorde honom det som han hade för handen, lade han repet kring den unga flickans vackra hals. Den olyckliga flickan kände den hemska beröringen av hamprepet. Hon slog upp ögonen och såg stengalgens benrangelsarm utsträckt över sitt huvud. Då ruskade hon på sig och ropade med hög, hjärtslitande röst:
— Nej, nej! Jag vill inte!
Modern, vars huvud var alldeles begravt i dotterns kläder, sade inte ett ord, men man såg, hur hela hennes kropp skakade, och man hörde hennes kyssar fördubblas. Bödeln begagnade sig av detta ögonblick till att plötsligt bända upp hennes grepp om den dömda, och hennes armar gav efter, vare sig det nu berodde på utmattning eller förtvivlan. Då tog han den unga flickan på sin axel, varifrån hennes älskliga gestalt behagfullt hängde ned, och sedan satte han sin fot på stegen för att stiga uppför den.
I detta ögonblick slog modern, som legat hopkrupen på stenläggningen, plötsligt upp ögonen. Utan att utstöta något skri, sprang hon upp med ett förfärande uttryck, och liksom då ett vilt djur störtar sig över sitt byte, kastade hon sig över bödelns hand och bet i den. Detta gick blixtsnabbt. Bödeln tjöt av smärta. Man skyndade honom till undsättning och befriade med svårighet hans blödande hand från moderns tänder. Hon teg. Man knuffade brutalt undan henne, och då slog hennes huvud tungt mot marken. Man lyfte upp henne. Hon sjönk tillbaka igen hon var död.
Bödeln, som inte hade släppt den unga flickan, började åter stiga uppför stegen.
Andra kapitlet
“LA CREATURA BELLA BIANCA VESTITA”[1] (Dante)
När Quasimodo såg, att cellen var tom, att zigenerskan var borta, att hon blivit bortförd, medan han försvarat henne, slet han sig i håret med båda händerna och stampade i golvet av sorg och förtvivlan; sedan började han springa genom hela kyrkan och leta efter den unga zigenerskan. Det var just i detta ögonblick som kungens bågskyttar segrande trängde in i
- ↑ “Den vackra varelsen i vita kläder”.
352
