en hemsk profil, som detta monument avtecknade mot himmelen, i all synnerhet nattetid, då månskenet belyste de vitnade huvudskålarna eller när vinden satte kedjor och skelett i vaggning och kom dem att rassla mot varandra i mörkret. Närvaron av denna galge förlänade hela trakten en dyster prägel.
Denna murmassa, som tjänade till grundval åt denna ohyggliga byggnad, var ihålig. En väldig källare var inredd inne i den. Ingången utgjordes av en gammal illa åtgången järndörr, och genom den kastade man inte endast de mänskliga kvarlevor, som tagits ned från Montfaucons kedjor, utan även liken efter alla de stackare, som avrättats vid de permanenta galgarna i Paris.
Vad Quasimodos hemlighetsfulla försvinnande beträffar, så har man inte lyckats uppdaga mer än följande:
Ungefär ett och ett halvt eller två år efter de händelser, som avslutar denna berättelse, då man i Montfaucons källare skulle leta rätt på liket efter Olivier le Daim, som blivit hängd två dagar tidigare och som Karl VIII hade beviljat nåden att bli begravd i bättre sällskap i Saint-Laurent, fann man bland alla dessa hemska skelett två, av vilka det ena höll armarna om det andra. Det ena av dem, en kvinna, bar ännu några fragment av en klänning, som uppenbarligen varit vit en gång i tiden, och omkring halsen ett snöre av glaspärlor jämte en tom och öppnad liten sidenpåse, prydd med grönt glas. Dessa saker hade uppenbarligen varit av så obetydligt värde, att bödeln inte brytt sig om att taga dem. Det andra skelettet, som höll detta slutet i sina armar, var av en man. Man såg, att hans ryggrad var krokig, att huvudet satt nedklämt mellan axlarna och att det ena benet var kortare än det andra. Dessutom observerade man, att det inte fanns något brott på nackbenet, varav framgick, att han inte hade blivit hängd. Därav drog man den slutsatsen, att mannen självmant hade kommit dit och sedan dött där. När man försökte skilja detta skelett från det som det slagit armarna om, föll det sönder.
