han måste ända till dräggen tömma kalken att befinna sig i ett så dåligt sällskap.
Läsaren har måhända inte glömt den fräcke tiggaren, som vid prologens början klängt sig fast vid kanten av kardinalens estrad. De förnämsta gästernas ankomst hade ingalunda förmått honom att släppa taget, och under det att prelater och ambassadörer packade ihop sig som sannskyldiga holländska sillar uppe på tribunen, satt han där helt komfortabelt och hade morskt lagt benen i kors på tvärbjälken. Detta var en oerhörd fräckhet, men i första ögonblicket hade ingen givit akt därpå, då alla ägnade sin uppmärksamhet åt något annat. Han å sin sida såg ingenting av det, som försiggick i salen, utan satt endast och vaggade med huvudet med en neapolitansk tiggares oberördhet och upprepade gång på gång mekaniskt:
— En liten allmosa!
Och det är i varje fall säkert, att han var den enda i hela denna församling, som inte hade nedlåtit sig till att vända på huvudet vid ordväxlingen mellan Coppenole och dörrvakten. Men av en slump föll det sig så, att strumpvävarmästaren från Gent, med vilken folket redan sympatiserade så livligt och på vilken allas blickar var riktade, slog sig ned på första bänken alldeles ovanför tiggaren. Och det väckte inte måttlig förvåning, när man såg, hur den flamländske ambassadören, efter att ett ögonblick ha betraktat den lustiga figuren, som satt alldeles under hans ögon, helt vänskapligt klappade trashanken på axeln. Tiggaren vände sig om, hans uppsyn förrådde överraskning, förtjusning o.s.v. Och utan att bekymra sig om alla åskådarna, började strumpvävaren och tiggaren att samtala med varandra, i det de höll varandra i handen och Clopin Trouillefous trasor hängde över estradens guldbrokad, där de tog sig ut som en mask på en pomerans.
Detta sällsamma skådespel framkallade en sådan storm av munterhet i salen, att kardinalen inte kunde undgå att lägga märke till den. Han lutade sig fram litet, och alldenstund han från den plats, där han satt, endast mycket ofullständigt kunde se Trouillefous ruskiga rock, inbillade han sig naturligt nog, att tiggaren begärde allmosor, och upprörd av denna fräckhet, utropade han:
— Herr palatsfogde, låt kasta den där slusken i floden.
— Guds kors, herr kardinal, sade Coppenole utan att släppa Clopins hand, det är en av mina vänner.
— Bravo! Bravo! ropade folkmassan. Och från och med detta ögonblick hade mäster Coppenole i Paris liksom i Gent blivit ytterst populär bland folket, ”ty”, säger Philippe de Comines, ”män av det slaget får alltid mycket medhåll när de visar sig så ogenerade”.
Kardinalen bet sig i läppen. Han lutade sig fram till sin granne, abboten i Sainte-Geneviève och viskade till honom:
