— Fina ambassadörer, som ärkehertigen skickat till oss för att anmäla madame Margareta!
— Ers eminens, svarade abboten, kastar bort sina artigheter på dessa flamländska grymtare. Margaritas porcos.[1]
— Säg snarare, svarade kardinalen leende: ”Porcos ante Margaritam”.[2]
Hela det lilla kaftanklädda hovet föll i extas över denna ordlek. Kardinalen kände sig en smula tröstad; han var kvitt med Coppenole, ty även han hade fått en kvickhet applåderad.
Från och med det ögonblick kardinalen kommit in, hade Gringoire inte upphört att oroa sig för sin prologs välfärd. Först hade han uppmanat aktörerna, som stod där alldeles villrådiga, att fortsätta och att höja rösten; sedan, när han märkte att ingen hörde på, hade han hejdat dem, och under hela den kvarts timme som avbrottet varade, hade han inte upphört att stampa i golvet, nedlåta sig till att vädja till Gisquette och Liénarde samt att uppmuntra sina grannar till att påyrka prologens fortsättning — allt förgäves. Ingen vågade knysta mot kardinalen, ambassaden och estraden, den allmänna medelpunkten för allas blickar. Det är ävenledes troligt, att prologen började tråka ut publiken en smula i det ögonblicket då hans eminens anlände och ådrog sig uppmärksamheten på ett sådant pinsamt sätt. När allt kommer omkring, så hade estraden att uppvisa samma skådespel som marmorbordet: konflikten mellan Arbete och Prästerskap, Adel och Köpenskap. Och många människor tyckte bättre om att se dem livs levande, rörande sig, armbågande sig fram, i kött och blod i denna flamländska ambassad, i detta biskopliga hov under kardinalens mantel, under Coppenoles skinntröja än att se dem sminkade och utstyrda, talande på vers och så att säga emballerade i de gula och vita tunikor i vilka Gringoire hade styrt ut dem.
Men när vår poet såg lugnet återställas litet, uttänkte han en krigslist som skulle kunna ha räddat allt.
— Min herre, sade han i det han vände sig till en av sina grannar, en stor tjock karl med godmodig uppsyn, hur skulle det vara om man nu började?
— Vad då? sade grannen.
— Mysteriespelet, naturligtvis, sade Gringoire.
— Som ni vill, svarade grannen.
Detta halva gillande var tillräckligt för Gringoire, och han började ropa av alla krafter:
— Börja mysteriespelet! Börja!
— För fan! sade Joannes de Molendino, vad är det nu de tjuter om där nere? (ty Gringoire åstadkom lika mycket oväsen som fyra). Säg, kamra-
34
