Femte kapitlet
QUASIMODO
Inom ett ögonblick var allt redo i och för utförandet av Coppenoles förslag. Borgare, studenter och alla andra grep sig verket an. Det lilla kapellet, som var beläget mitt emot marmorbordet, utsågs till grimasplats. En sönderslagen ruta i det vackra rosettfönstret ovanför dörren lämnade fri en stencirkel, genom vilken man kom överens om att de tävlande skulle sticka huvudet. För att nå upp dit behövde man endast stiga upp på två tunnor, som man skaffat, jag vet inte varifrån, och ställt ovanpå varandra, så gott sig göra lät. Det bestämdes, att varje kandidat, man eller kvinna (ty man kunde även kora en kvinnlig påve) skulle, på det att grimasen skulle göra ett livligt och odelat intryck, skyla sitt ansikte och hålla sig gömd inne i kapellet ända till det ögonblick han eller hon visade sig. Inom ett ögonblick var kapellet uppfyllt av tävlande och dörren stängd.
Coppenole från sin plats ordnade och dirigerade allt. Under uppståndelsen hade kardinalen, som blivit lika illa berörd som Gringoire, avlägsnat sig med hela sitt följe, utan att folkmassan, som tagit ett sådant djupt intryck av hans ankomst, bekymrade sig det minsta om att han gick sin väg. Willem Rym var den ende, som lade märke till hans eminens utbrott. Den allmänna uppmärksamheten fullföljde sin bana på samma sätt som solen; den började i ena änden av salen och efter att ha stannat en stund i dess mitt fortsatte den nu till den andra änden. Marmorbordet och den med brokad överklädda estraden hade haft sina ögonblick, nu hade turen kommit till Ludvig XI:s kapell. Nu var fältet fritt för varje dårskap. Där fanns bara flamländarna och patrasket kvar.
Grimaserna började. Det första ansiktet, som visade sig i luckan, med det röda av ögonlocket vänt utåt, munnen på vid gavel och pannan i djupa veck framkallade ett sådant gapskratt, att Homerus hade tagit alla åskådare för gudar. Emellertid var den stora salen allt utom en Olymp, vilket Gringoires stackars Jupiter visste bättre än någon. En andra, en tredje grimaserande följde efter, så ännu en och ytterligare en, och skratten och applåderna fördubblades alltjämt. Det låg i detta skådespel något sällsamt, något, jag vet inte vad, som berusade och fascinerade. Något som det skulle vara svårt att ge vår tids läsare en föreställning om. Må man föreställa sig en rad ansikten, som efter varandra framställde alla slags geometriska figurer från triangeln ända till trapetsen, från konen till månghörningen; alla slags mänskliga uttryck från vrede till brånad; alla åldrar från den nyföddes rynkor till den vid gravens brant
38
