Hoppa till innehållet

Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

stapplande gummans, alla slags religiösa från faun till Belsebub; alla slags djurprofiler från trynet till fågelnäbben. Må man föreställa sig att alla de hemska stenbilderna på Pont Neuf fått liv och klivit fram en i sänder och stirrat på en med glödande ögon, eller att alla maskerna på karnevalen i Venedig följde efter varandra — korteligen: ett mänskligt kalejdoskop.

Orgien blev så småningom allt mer och mer flamländsk. Allt uppgick i det allmänna självsvåldet. Den stora salen var ingenting annat än en väldig ugn av fräckhet och munterhet, där varje mun var ett rop, varje öga en blixt, varje ansikte en grimas, varje individ en gyckelmakare. Alla ropade och skrek. De sällsamma ansikten, som i tur och ordning visade sig i luckan och gnisslade med tänderna, var som eldbränder, inkastade i ugnen. Och från hela denna jäsande massa utströmmade, liksom ångan ur ångpannan, ett gällt, skarpt, väsande ljud.

— Åh, fy tusan!

— Nej, men titta på det där ansiktet!

— Det duger inte!

— Nästa!

— Guillemette Maugerepuis, titta på den där buffelmulen, den saknar ingenting annat än hornen. Är det inte din man?

— Nästa!

— Vid påvens buk! Vad är det där för grimaser?

— Det där är skoj! Man får inte visa annat än ansiktet.

— Perrette Callebotte är en tusan! Hon kan, hon!

— Bravo! Bravo!

— Jag storknar av skratt.

Och titta, där är en, som inte kan få öronen igenom öppningen!

Vi måste emellertid göra vår vän Jehan rättvisa. Under hela denna häxsabbat satt han som en jungman i en masttopp. Han uppförde sig som en galning. Hans mun var vidöppen, och ut ur den kom ett tjut, som ingen kunde höra, inte därför att det överröstades av det allmänna oväsendet, hur intensivt detta än var, utan framför allt därför att det uppnådde gränsen för de urskiljbara höga tonerna.

Vad Gringoire beträffar, så hade han samlat sig litet, sedan det första ögonblicket av nedslagenhet gått över. Han hade stålsatt sig mot motgången. ”Fortsätt!” hade han sagt för tredje gången till sina komedianter, som talade fullständigt mekaniskt. Medan han sedan med långa steg promenerade av och an vid marmorbordet, hade han kommit på den idén att i sin tur titta ut genom det lilla kapellfönstret, och detta endast för att få göra en grimas åt detta otacksamma folk.

— Men nej, det vore ovärdigt! Ingen hämnd! Låt oss kämpa ända till slutet! upprepade han. Poesiens makt är stor över folket. Vi skall se, vem som avgår med segern — grimaserna eller den dramatiska konsten.


39