beten på en elefant, och framför allt om den blandning av ondska, förvåning och sorgsenhet som präglade denna fysionomi.
Bifallet var enhälligt. Man rusade fram mot kapellet. I triumf förde man ut den lycklige narrpåven därifrån. Men det var först då, som förvåningen och beundran nådde höjdpunkten. Grimasen var hans vanliga ansikte!
Eller snarare: hela hans person var en grimas. Ett stort huvud, beklätt med rött hår, mellan de båda axlarna en enorm puckel, till vilken man kunde se en motsvarighet framtill, ett system av ben och lemmar så sällsamt hopsatt, att de inte kunde mötas annat än vid knäna och sedda framifrån påminde om ett par svängda skäror, som går ihop vid skaftet, stora fötter, enorma händer och med all denna vanskaplighet något, som antydde fruktansvärd styrka, vighet och mod — sällsamma undantag från den eviga regeln, att styrkan liksom skönheten är resultatet av harmoni. Sådan var den påve, som narrarna just korat åt sig.
Man hade kunnat säga, att han var en sönderslagen och illa hopsatt jätte.
Då denna cyklop blev synlig på tröskeln till kapellet, orörlig, undersätsig och nästan lika bred som lång och klädd i en. rock till hälften röd, till hälften violett, och kantad med små silverbjällror, blev han, främst tack vare sin fulländade fulhet, med ens igenkänd av alla, som ropade med en röst:
— Det är Quasimodo, klockringaren! Det är Quasimodo, puckelryggen i Notre-Dame! Quasimodo, den enögde! Quasimodo, den krokbente! Hurra, hurra!
Såsom man ser, hade den stackars karlen öknamn att välja på.
— Må alla havande kvinnor ta sig i akt! ropade studenterna.
Och kvinnorna slog verkligen händerna för ansiktet.
— O, en sådan hemsk apa! sade en;
— Lika elak som ful! tillade en annan,
— Det är djävulen! tillade en tredje.
— Jag har den olyckan att bo invid Notre-Dame. Hela nätterna hör jag honom ränna omkring på takrännorna.
— I sällskap med katterna.
— Han håller alltid till på våra tak.
— Han kastar trolldom på oss genom skorstenarna.
— Häromkvällen gjorde han en grimas åt mig genom takluckan. Jag trodde, att det var en karl, Åh, vad jag blev rädd!
— Jag är säker på att han är med om häxsabbaten. En gång lämnade han kvar en kvast utanför mitt fönster.
— O, den motbjudande puckelryggen!
— Buh!
Männen däremot var hänförda och klappade i händerna.
