Ack, han var numera den ende åskådaren av pjäsen.
Nu var det ännu värre än strax förut. Han såg ingenting annat än ryggar.
Men jag misstar mig. Den långa, tjocka karlen med den godmodiga uppsynen, som han redan förut rådfrågat i ett kritiskt ögonblick, stod alltjämt vänd mot teatern. Vad Gisquette och Liénarde beträffar, så hade de för länge sedan övergivit honom.
Gringoire kände sig djupt rörd av denna den ende åskådarens trofasthet. Han gick fram till honom och sade några ord, i det han lätt ruskade honom i armen, ty den präktige mannen stod lutad mot balustraden och halvsov.
— Min herre, sade Gringoire, jag tackar er.
— För vad? frågade den tjocke mannen med en gäspning,.
— Jag ser, vad det är, som tråkar ut er, återtog poeten. Det är allt det här oväsendet och larmet, som hindrar er att höra riktigt. Men var lugn, ert namn skall övergå till eftervärlden. Ert namn, om jag får lov att fråga?
— Renault Château, sigillbevarare vid Châtelet i Paris, till er tjänst.
— Min herre, ni är här den ende, som representerar muserna, sade Gringoire.
— Ni är mycket vänlig, min herre, svarade sigillbevararen vid Châtelet.
— Ni är den ende, återtog Gringoire, som har åhört pjäsen med vederbörlig uppmärksamhet. Vad tycker ni om den?
— Eh? svarade den tjocke ämbetsmannen halvvaken. Jo, den är ganska lustig.
Gringoire måste åtnöja sig med detta beröm, ty en åska av applåder, uppblandad med bifallsskrän, gjorde plötsligt slut på samtalet. Narrpåven var korad.
— Bravo! Bravo! ropade människorna från alla håll.
Det var i sanning en underbar grimas, som i detta ögonblick blev synlig i det lilla fönstret. Efter alla de femsidiga, sexsidiga och vidunderliga ansikten, som följt tätt på varandra i gluggen, utan att uppfylla det ideal av grotesk fulhet, som den av orgien uppeggade fantasien skapat sig, erfordrades det ingenting mindre än den sublima grimas, som nu bländade församlingen. Till och med mäster Coppenole applåderade, och även Clopin Trouillefou, som också hade deltagit i tävlingen (och Gud skall veta, att han var ful, så att det förslog!) erkände sig besegrad. Vi skall inte försöka ge läsaren en föreställning om denna tetraederformiga näsa, denna hästskoformiga mun, detta lilla vänstra öga, skymt av det borstlika röda ögonbrynet, under det att det högra ögat helt och hållet försvann under en väldig vårta, om dessa huller om buller sittande tänder med stora gluggar emellan, liksom kreneleringen på en fästning, om denna tjocka läpp, över vilken en av dessa tänder stack fram likt
40
